Välkommen till Munro-land!

Om det gick att mäta texters densitet, skulle årets Nobelpristagare
i litteratur, kanadensiska Alice Munro, få skyhöga tal. Hennes prosa är tät, stringent och exakt. Varje
mening rymmer det antal ord som den bör, varken mer eller mindre. Jag tycker mig nästan kunna se henne framför mig, när hon stryker och omformulerar och stryker igen för att mejsla fram det exakta uttrycket i sin text. Den precisa detaljen. Det rätta stämningsläget. Nej, jag vet förstås inte med säkerhet om det är så hon arbetar (det finns inte så många  intervjuer med henne, hon lär vara väldigt tillbakadragen), kanske fäster hon över huvud taget inga ord på papper förrän hon har hittat de ultimata. Hur som helst: resultatet är en kondenserad, lågmäld prosa. Svalt  distanserad, säger en del. Brännhett närvarande, säger andra. Rasande skicklig, konstaterar de flesta – inte minst Svenska Akademien, och utnämner henne till den samtida novellkonstens mästare. Och höjer samtidigt novellformen till stjärnnivå.

I Sverige har novellen länge varit ganska styvmoderligt behandlad. Novellsamlingar har ansetts sälja dåligt, och genrens status har varit låg. Nu kan det bli ändring på det.
Ja, det här med novellformen är spännande. Att Alice Munro så konsekvent har hållit sig till den genom hela författarskapet. Det imponerar. Många författare rör sig över olika format och genrer, skriver noveller, dramatik, romaner, poesi, inget konstigt med det. Men Munro har hållit fast vid novellen, ända
sedan debuten med Dance of the Happy Shades 1968, ja, egentligen sedan ännu tidigare, när hon på 1950-60-talen skrev och publicerade noveller i olika tidskrifter och tidningar. Varför? Troligen för att det kortare formatet helt enkelt passar henne perfekt – och för att hon har haft modet att förbli på sin inslagna väg, förbli sitt eget skrivande troget.

En novell är visserligen ganska kort, sett till antal sidor. Men den måste rymma sitt eget litterära universum. Här finns inga tidigare eller senare kapitel att luta sig emot för författaren. Allt måste finnas, direkt: karaktärerna, miljöerna, konflikten, stämningen, ja, hela komplexiteten. Och som sagt, vad gäller stilistisk skärpa och koncentration är Munro en mästare.
Alice Munros berättelser borrar i det ”vanliga livet”, i de nära relationerna, i det som lite förrädiskt mjukt och tryggt brukar kallas ”vardagen” – men som under ytan rymmer både slukhål och bråddjup. Ofta är huvudkaraktären en kvinna, och ofta befinner hon sig i en tämligen igenkännbar och till synes odramatisk miljö; på sommarlägret, i villan, på tågresan, under bilfärden till barndomstrakterna på den kanadensiska landsbygden. Det är nutid eller dåtid, eller med en berättare som blickar tillbaka på något som hände tidigare, förr, i barndomen eller under uppväxten. Och där, mitt i det vanliga, lurar mörkret. Smärtan. Ensamheten. Sveken, svartsjukan och missunnsamheten. Också det något att känna igen sig i, det där trasiga och simpla som vi alla har inom oss, och som skvätter åt olika håll. Det fångar Munro upp, och skapar stor litteratur av.
Alice Munros berättelser är också starkt förankrade i en geografisk plats: den kanadensiska provinsen Ontario, där hon själv är född och uppvuxen och fortfarande bor. Efter att ha läst hennes novellsamlingar, tycker man sig nästan ha varit där, rullat genom landsbygden, förbi åkrar och små samhällen, in i de större städerna med sina villaförorter och flagnande fasader.
Det är väldigt roligt att fler nu kommer att upptäcka Munro, och börja färdas utmed de ontariska vägarna, djupt in i Munro-land – och samtidigt in i sina egna mörka skrymslen.

Själv har hon sagt att den senaste novellsamligen Brinnande livet (på svenska 2013) är hennes sista. Troligen förändrar inte Nobelpriset den ståndpunkten. Och det är henne väl unt att sluta skriva nu. I stället kan hon lugnt luta sig tillbaka och låta de väl valda ord hon redan skrivit glimra.