När det pratas om Sveriges nationaldag diskuterar man ofta ”hur”. Hur ska vi fira egentligen, vad förväntas vi göra? Bakom detta vilsna ”hur” kan man höra ett ekande ”varför”? Varför gör vi det här? Hur förväntas vi känna? Stolthet över Sverige? Något annat – och i sådana fall vad?
Denna ovisshet behöver egentligen inte vara ett problem. Det går att se den som en frihetsgåva: Varsågod, här får du en nationaldag. Fyll den med vadhelst du vill. Vill du vara stolt över att vara svensk får du vara det. Vill du propagera för globalism så får du det. Vill du ordna fest så får du det. Vill du sitta ensam hemma och lösa korsord går det också bra. Nationaldagen är en dag att fylla med eget innehåll. Visst är det skönt när man får bestämma själv!
Inte?
Problemet med ovissheten är att den är för omfattande. Vi vet varken hur eller varför vi firar. En av dessa ovissheter funkar bra att hantera, men inte båda samtidigt. Ta påsken som exempel: Varje år gör lustiga enkäter i tidningar och tv gällande att förvirringen är stor runt varför vi egentligen firar påsk och vad som hände de olika dagarna, enligt Bibeln. Men denna ovisshet funkar utmärkt så länge vi vet vad vi förväntas göra: Vi ska dricka must och gömma påskägg för barnen. Inga problem, alltså, bara att fira på. Med vet man varken hur eller varför blir ramarna för lösa.
Det går naturligtvis inte att få ett enhetligt svar på ”hur” när det gäller en så ny företeelse som nationaldagen. Tänk dig att riktlinjer för firandet skickades ut i ett häfte från någon statlig myndighet och känn hur det skulle kännas. Svaret på ”varför” blir också svårt när dagen är ganska löst konstruerad. Vi firar inget tydligt, som ett krigsslut eller en självständighetsförklaring. En gammal kung, Gustav Vasa, eller en ny regeringsform från 1800-talet har ju inte särskilt tungt symbolvärde för folk i gemen i dag.
På denna sista punkt finns hopp. Välkomstceremonierna för nya svenska medborgare är nationaldagens klarast lysande bloss. Välkomstceremonierna fyller nationaldagen med innehåll – och dessutom med ett välkommet allvar. Ceremonierna säger att vi firar våra medborgare, och att de som är nya är firandets hedersgäster. Tydligt, vettigt och fint.
I min egen bekantskapskrets gav detta styrsel åt firandet. Då vi tidigare lite yrvaket ätit bakelser i finkläder (det var det första och bästa vi kunde komma på när vi fick en helgdag 2005) gick vi över till att ha picknick och välkomna våra nya. Ett år var det en god vän från ett annat land som nu fått sitt svenska medborgarskap. Vid andra tillfällen var det nyfödda barn som välkomnades med en skål i flädersaft på en filt i en park. Traditionen är sedan dess vinglig och helgas inte varje år, men den finns där att greppa tag i när vi vill.
Att traditioner vänds och diskuteras är en tradition i sig. Traditioner är laddade och väcker känslor. Var kommer traditionen ifrån? Är den verkligen geniun? Och om den inte är svensk från början – gör det i sådana fall något? Det är bara att tänka tillbaka till november/december, när de årliga diskussionerna om lucia och jul kommer i gång och tonläget kan bli hätskt.
Förr eller senare kommer kanske också nationaldagsdiskussionen att gå över i ”är det verkligen rätt/svenskt/äkta/genuint/historiskt korrekt att ha picknick, sjunga nationalsången, vifta med flaggor, välkomna nya medborgare och dricka flädersaft?”.
Men dit kan det dröja länge. Vi har trots allt bara kämpat med själva tillvägagångssättet sedan 1983 – då svenska flaggans dag blev nationaldagen – och kan behöva hitta formen under ytterligare några årtionden. Till dess: Grattis, välkommen, hurra eller prosit på nationaldagen!