Välinvesterade biominuter för Wong Kar-Wai-fans

Vid en första anblick bjuder My blueberry nights på två överraskningar. Den första består i att Hongkong-regissören Wong Kar-Wai, intimt förknippad med stiliserade Kinaskildringar som Happy together och In the mood for love, har spelat in en engelskspråkig film i en uramerikansk miljö.
Överraskning nummer två, en smärre skräll, är att huvudrollen spelas av soul- och jazzpopsensationen Norah Jones, en storsäljande sångerska och låtskrivare som här gör sin skådespelardebut.

Alla de som förväntar sig att filmaktrisen Norah Jones ska glänsa lika mycket som skivartisten Norah Jones bör dock sansa sig lite. För att vara en huvudroll framstår hennes karaktär Elizabeth som förvånansvärt återhållen och stram, en person som håller sig mer i bakgrunden och observerar än agerar.
I filmens början är hon nydumpad och förödmjukad. Hon lättar sitt hjärta för den första som vill lyssna, vilket visar sig vara den karismatiske kaféägaren Jeremy, en engelsman i New York, yvigt och charmigt gestaltad av Jude Law. Han bjuder henne på glassöversköljda pajer och sötsaker som Wong Kar-Wai fångar in i frossande förföriska närbilder.

Stärkt av mötet och maten ger sig Elizabeth ut på en famlande resa västerut och djupt in i ett neonbelyst, dekadent USA fullt av syltor och barer där samhällets snedseglare bedövar ångesten med hjälp av oljiga french fries, whiskys on the rocks och omdömeslösa pokerrundor bakom röda draperier.
David Strathairn spelar en gravt alkoholiserad desperado med en undertryckt intensitet som känns ända in i märgen. Rachel Weisz gestaltar hans ex-fru, en självdestruktiv olycksfågel i femme fatale-förklädnad. Även Natalie Portman imponerar i rollen som den opålitliga korthajen Leslie.
Det är dessa färgstarka personligheter som Elizabeth betraktar i något sorts passivt försök att finna sig själv. Häri ligger också filmens svaghet. När huvudpersonen blir till en bakgrundsfigur förslappas också filmens röda tråd. Historien blir lös i kanterna och lätt tålamodsprövande.

Om Wong Kar-Wais filmhantverk i övrigt finns det dock inget att anmärka på. Ljussättningen och fotot är ofta underskönt och den känsliga klipptekniken förstärker melankolin. För Wong Kar-Wai-fans, eller filmkonstvänner i allmänhet, är det här därför välinvesterade biominuter, även om My blueberry nights lämnar efter sig en känsla av att det som är bra hade kunnat bli så mycket bättre.

Välinvesterade biominuter för Wong Kar-Wai-fans

Kultregissören Wong Kar-Wais första USA-skildring innehåller pålitligt ögongodis för filmvänner. Men en blek och förvånansvärt frånvarande Norah Jones drar ner intrycket, tycker Björn Lövenlid.