Välgjord propagandarulle

80 000 amerikanska soldater som har återvänt från Irakkriget har återinkallats fastän deras kontraktstid löpt ut. Kimberly Peirce som inte har regisserat sedan fantastiska Boys Don't Cry har, tillsammans med Mark Richard, författat ett manus om några killar från Texas som återvänder hem från Tikrit för att snart återinkallas för ytterligare militäruppdrag. En av dessa, Brandon King, oväntat skickligt gestaltad av Ryan Phillippe, vägrar finna sig i detta och flyr undan inkallelseordern genom hela USA.

Krigsfilmen är en snårig genre. Det är minst sagt svårt att tillföra något efter filmer som Paths of Glory, Patton, The Deer Hunter, Apocalypse Now, Das Boot, Plutonen, Full Metal Jacket, Casualties of War och Bröder. De flesta krigsfilmer balanserar på linan mellan individen, den enskilde soldaten, hans tankar och känslor, och kollektivet, gruppdynamiken, det blodiga, grymma krigets förutsättningar och verkningar.
Stop Loss, på svenska: tvångstjänstgöring, är på många punkter välgjord. Skådespeleriet är övertygande. John Powells musik är mäktig och ljudeffekterna suggestiva. Sminket ser sällsynt äkta ut. Regin och klippet är rytmiskt även om amatörfilmsinslaget kan kännas överflödigt. Manuset är genomtänkt och skickligt omvandlat till gripande bilder. Dock är filmen inte särskilt originell. Krig är galenskap, tvångstjänstgöring är fel, Bush är ond och Irakkriget var ett misstag. Men allt detta har vi ju redan sett och hört. Som propaganda är Stop-Loss effektiv. Som ett bidrag till krigsfilmsgenren saknas en del komponenter och nyanser för att den ska ta plats bland klassikerna.

Välgjord propagandarulle

Stop Loss är på många punkter välgjord, men det saknas en del komponenter för att den ska bli en klassiker, tycker Hanif Sabzevari