När den amerikanska vetenskapshistorikern Donna Haraway för första gången besöker Sverige är det så gott som fullsatt i universitetsaulan. Hon är så nära man kommer en akademisk superstjärna och har inspirerat såväl cyberfeminister som science fiction-författare. Med hjälp av cyborgen (hälften människa, hälften maskin) som metafor har hon sedan 1980-talet försökt upplösa gränsen mellan natur och kultur ur ett genusperspektiv.
Haraway (professor vid University of California, Santa Cruz) är en pionjär inom tvärvetenskaplig forskning och kanske mest känd för boken Apor, cyborger och kvinnor (1991), där hennes klassiska cyborgmanifest ingår. På senare år har hon ägnat sig mer åt relationen mellan arter och talade under tisdagens öppna föreläsning med rubriken ”Cosmopolitical Critters: Companion Species, SF, and Staying with the Trouble” om alltifrån bakterier till bläckfiskar.
Haraways böcker är, som sociologen Tora Holmberg inledningsvis påpekade, aldrig lättsmälta. I Haraways värld står SF inte bara för science fiction utan också för sådant som ”string figures” – snörlekar – och ”spekulativ feminism”. Hon är på något sätt den felande länken mellan humaniora och naturvetenskap, kritiserar neodarwinismen för att den inte har någonting att säga om symbios och introducerar istället ”EcoEvoDevoHistoTechno”, ett begrepp hon upprepar likt en tungvrickande Mary Poppins-ramsa. Jag vet att det låter förminskande – vilken manlig forskare skulle få det epitetet? Men det är på något sätt ändå passande: Haraways teoribygge är som guvernantens bottenlösa väska, där allting i hela världen tycks få plats.
”Så, jag ställde upp en ekvation”, säger hon plötsligt. Att följa Haraways vindlande tankegångar är fascinerande, även om den röda tråden – trots hennes rikt illustrerade snörleksmetaforer – ibland är svår att hitta. Det märks också att hon är mer hemtam i naturvetenskapens och biologins element, även om hennes teorier i sig är en rik syntes som avrundas med ett citat av science fiction-författaren Ursula K. Le Guin. Men egentligen är Haraway som skarpast när hon får svara på åhörarnas frågor om alltifrån filmen ”Avatar” till nödvändigheten av ett feministiskt forskningsperspektiv.