Välförtjänta ovationer på gitarrfestival

Sylvain Luc, bördig från en musikalisk familj i Baskien, var ett underbarn som spelade in sin första skiva redan som nioåring. Sedan dess har han samarbetat med en lång rad prominenta musiker och visat sina färdigheter i många olika genrer.Denna eklekticism i kombination med en svårslagen teknisk fingerfärdighet har givit honom en stor musikalisk bredd, vilken också var påtaglig under konserten på Slottet. Här fanns såväl lugna och reflekterande låtar som mer energiskt och sprittande material, allt lika stämningsfullt framfört på Lucs akustiska nylongitarr. Toner från både fransk och spansk jazztradition strömmade genom salen — Django Reinhardt hör sannolikt till Lucs stora influenser.Med sig till Uppsala hade Luc trummisen André Ceccarelli, en av de mest ansedda musikerna inom fransk jazz, och kontrabasisten Rémi Vignolo. Båda fick ett flertal möjligheter till imponerande soloinsatser och gott om utrymme för improvisation.Mellan de tre musikerna fanns en påtaglig kemi. De spelade med stor precision, finess och känsla, och bäst var låtarna av det längre formatet, där instrumenten fick fritt spelrum.Akustiken i Rikssalen var av högsta klass och gitarrfestivalen kunde inte ha hittat en bättre lokal för ändamålet. Ljudteknikern förtjänar lika mycket beröm som trion på scenen.Det som drar ner betyget är att det stundtals kändes som om musikerna spelade mer för varandra än för publiken. Kommunikationen med dem som lyssnade var minimal, vilket emellertid inte hade varit något problem om det inte också hade varit så att Luc alltsomoftast vände ryggen mot sina åhörare. Den bristande känslan av närhet vägdes dock upp av musikernas skicklighet, och de ovationer de fick efter konserten var välförtjänta.