Våldsamt njutbar animering

Älgbrorsorna Rutt och Tuke är två av de komiska höjdpunkterna i Björnbröder.Foto: Buena VistaFYRA KAJOR Sånger är verkligen effektiva för att föra handlingen framåt i animerad film: tiden sätts ur spel, massor av orealistiska saker händer och så kommer vi ut förändrade på andra sidan utan att riktigt begripa hur det gick till.Man kan tycka att de är nödlösningar, att de inte behövs. Hitta Nemo klarade sig alldeles utmärkt utan, men i Björnbröder är bilderna som ackompanjerar sångerna så förtrollande att man till och med glömmer att det är Phil Collins som skrivit dem i Phil Collinsstil, och att Björn Skifs som sjunger gör sin bästa imitation av Phil Collins.Med bakgrundsmusiken är det en annan femma. Phil Collins där också, knappast den bäst lämpade att sätta toner till en saga om liv och död, hat och kärlek, glädje och nattsvart sorg. Vore det inte för musiken skulle new age-vibbarna vara bra mycket färre i den här berättelsen om hur istidspojken Kenai måste förvandlas till björn för att kunna bli man.Att norrskenet består av förfädernas andar och att allt levande är bröder (systrar också, får man förmoda, även om det finns väldigt få feminina djur i Disneys värld 2004) är mycket lättare att köpa än den inställsamt primitiviserade Enyasoppa som ljudspåret begåvats med.Med det sagt finns bara det positiva kvar. Björnbröder sparar inte på vare sig otäckheter eller skratt, och allt i en våldsamt njutbar animering. Frömjöl virvlar i luften, glaciärernas is är klar och kall, undervattensmiljöerna är lika stiliga som istidens vidsträckta landskap.Man anar att Disney förbereder sig för fullskalig 3D-animering efter att bolaget nu går skilda vägar med framgångsrika Pixar (Toy story, Hitta Nemo). Björnbröder är enligt uppgift i branschtidningen Variety den sista i den gamla metoden Disneyfilmen inom överskådlig tid. En epok går i graven, om man så vill.Riktigt läskigt blir det ofta. I de otäcka passagerna finns det inga försonande blinkningar eller överslätande skojigheter. Sådana kommer när det hemska är över — och då övergår filmen från allvarligt drama till kolorerad slapstick. Båda delarna fungerar, och de fungerar oväntat bra tillsammans.Mycket är det tack vare rösterna. Robin Bivefors gör björnungen Koda med avväpnande naivitet, de korkade älgbrorsorna har perfekt komisk timing och extremt märklig dialekt tack vare Anders Jansson och Johan Wester. Det är dags att sluta slentrianklaga på svensk dubbning och i stället börja lyssna (nej, det var faktiskt inget fel alls på dubbningen av Hitta Nemo, besserwisser där).Mårten Markne