Jag har aldrig gillat att resa. När jag var nitton och nybakad student ville jag inte till Sydostasien och backpacka, jag ville inte till Latinamerika i ett halvår heller, och flytten till Paris med min bästa vän, den som vi planerat i tre år, gjordes utan mig. Allt jag ville var att drömma om en kryssning till Karibien med min dåvarande pojkvän. Vi skulle inte behöva förflytta oss och sitta på jobbiga flygplan, packa om väskor, bli magsjuka, se nya saker och få nya blickar på oss. Vi skulle sakta färdas över havet i en glimmande låda. Jag ville att resandet skulle förbli en dröm, en annons i tidningen. Den skulle inte bli verklig, för då förstördes något.
Fjorton år senare, nyligen hemkommen från Kuba, undrar jag fortfarande varför jag inte gillar att resa. Vanor grundläggs tidigt och vi reste ju aldrig någonstans men det måste vara något annat också, något djupare. Mina missionerande morföräldrar gjorde ju just det, reste, och mer än så: när de år 1950 tog det norska krigsfartyget ner till Sydafrika var det för att stanna där, och 1950- 60- och 70-talen i södra Afrika kom att prägla hela min familj. Även mig, men hur?
Det är frågan jag aldrig kommer på svaret till. Min mamma hade fått nog av färdande över länder och kontinenter och när hon väl som vuxen slog rot i den uppländska myllan var det meningen att vi skulle göra det också. Genom att migrera och resa förstörs något, trodde jag. Min mormor dog i Sydafrika, bara 37 år gammal. Var är hon begravd? Jag vet inte. Det är nog bäst att inte resa iväg alls, tänkte jag, vad ger mig rätten att ta någon annans plats i besittning med min blick? Att vara en del i ett förtrycksystem, att förstöra något som är helt?
De andra på Kubaresan har med sig klassiska modernistiska romaner om Kuba, ”Vår man i Havanna” av Graham Greene, ”Den gamle och havet” av Ernest Hemingway. Jag har med mig två romaner av Jamaica Kincaid. ”Min mors självbiografi” och ”Annie John”, båda två om att växa upp som svart flicka i ett karibiskt land som är koloniserat av vita (britter). En flicka i Annie John klass kommer från England. ”Jag kunde se hur Ruth kände sig genom att studera hennes ansiktsuttryck”, tänker Annie. ”Hennes förfäder hade varit herremän, medan våra varit slavar. Hon hade så mycket att skämmas för och eftersom hon tillbringade varenda dag med oss blev hon ständigt påmind om det. Vi andra kunde se varandra i ögonen, för våra förfäder hade inte gjort något fel, de hade bara suttit försvarslösa någonstans.”
Berättelsen om kolonialismen, Europas expansion sedan 1490-talet, det vita herrefolket och deras slavar, är våldsam, manlig och blodig – och den är vårt fundament. Varje resa man gör som europé tydliggör den världsordningen, men påminner också om vilka berättelser som utraderats och kan bli lyssnade till nu.
Därför är upplevelsen av att läsa Kincaid i Karibien upphöjd: ”Jag är övertygad om att om våra förfäder kommit från Afrika till Europa och råkat träffa på folket där, skulle de ha intresserat sig för européerna när de fått syn på dem och sagt till dem ’Så trevligt’ och så skulle de ha rest hem igen för att berätta om resan för sina vänner”, tänker tioåriga Annie John, som hatar Christofer Columbus. I skolan fastnar hon särskilt för en färgbild där Columbus är fjättrad vid bojor på en båt och ska skickas hem till Spanien, efter ett gräl med spanske kungens representant. Intill bilden skriver Annie John triumfatoriskt: ”Den store mannen kan inte längre bara resa sig och ge sig iväg.”