Våldsam fobiträning

Ett flygplan är egentligen en välfunnen och en klaustrofobisk spelplats för ett drama, så avgränsat av tidens (själva flygresan), handlingens (ska vi komma fram helskinnade under den?) och rummets enhet. Det finns ett mycket begränsat antal ställen att gömma sig på.

Och ombord på flygplan har mycket filmspänning utspelats. Vi har sett såväl Wesley Snipes hantera misstänka terrorister i ”Passagerare 57” (1992), som Harrison Ford i rollen av USA:s president tampas med ryska kriminella i ”Air Force One” (1997) och Jodie Foster, som flygplansingenjör bekämpa sin dotters kidnappare i ”Flightplan”(2005), för att nämna några exempel ur högen.

Den här flygplansthrillern har kallats för ”Taken” i luften och den har samma huvudrollsinnehavare som filmthrillern från 2008, Liam Neeson. Han har ett förflutet som amatörboxaren från tiden före han blev karaktärsskådespelare och nog får han använda nävarna några gånger - även här.

I ”Non-Stop” spelar Liam Neeson en försupen och jobbtrött före detta kriminalpolis med ett deppigt förflutet. Rollfiguren är en etablerad kliché i thrillergenren, han hade lika gärna kunnat heta Kurt Wallander till exempel. Här är han flygplanspolis (Federal Air Marshall). När planet har lyft får han sms om att planets passagerare ska dödas en efter en om han inte ser till att en stor summa pengar sätts in på ett konto.

Bredvid sig på planet får han en gåtfull kvinna som spelas av Julianne Moore och som en av flygvärdinnorna känner vi Downton Abbeyfantaster igen lady Mary, eller snarare Michelle Dockery. Vem är det som skickar sms:en? Och hur kan denne se till att passagerarna ska dö? Flygplanspolisen kämpar dessutom mot misstro bland de övriga ombord och sin egen ångest över situationen. Han hatar att flyga!

Det där med att ingen tror på huvudpersonen känns igen från regissören Jaume Collet-Serras förra film, ”Unknown”, även den med Liam Neeson i huvudrollen. Då vaknade hans rollfigur upp efter att ha varit i koma och fick kämpa hårt för att återerövra sin rätta identitet.

Intrigen i ”Non-Stop” tar en del oväntade vändningar och alla ombord är inte de man kan tro att de är. Det är både smart och sympatiskt när fördomar ställs på prov. Fast somliga intrigtrådar nystas faktiskt aldrig upp, utan lämnas som svarta hål i annars en välfungerande berättarväv .

Men berättandet når aldrig skräckmästaren Hitchcocks elegans. Fast det hela är så välspelat och trovärdigt genomfört att man köper det ändå. En stunds hyfsad spänning kan ju vara precis vad man behöver ibland.