Våldets ansikten

Inbördeskriget i Angola pågick i 27 år och orsakade ett ofattbart lidande. Liksom de flesta andra seglivade konflikter var det till slut få som egentligen förstod vad eller vem de krigade för.
Sverigebon Marius van Niekerk tillhörde dem som kastades in i den blodiga grytan redan som tonåring efter att ha drillats som elitsoldat i apartheidregimens Sydafrika.
Nu har han gjort en film om sina minnen från den tiden, bland annat om hur han och soldaterna sköt ihjäl kvinnor och barn i en massaker - och jublade efteråt.
Vid ett annat tillfälle tvingades han skära halsen av en sårad soldat i en ”barmhärtighetshandling” men knivbladet fastnade och paniken satte in.
Som ni säkert förstår är Mitt mörka hjärta ingen film som man inleder en uppsluppen fredagskväll med. Däremot ger den en skrämmande inblick i våldets logik, eller om man så vill brist på logik. För om det är något man känner mer än någonsin efter att ha sett van Niekerks dokumentär så är det krigets meningslöshet.

Han reser tillbaka och träffar överlevande från olika sidor i konflikten, forna fiender som får tala ut om hur det känns att stå ensam kvar med sina tankar och känslor när alla man stod nära har mördats.
Filmen är värdigt komponerad och det känns nästan som om man sitter med runt lägerelden där i sydvästra Afrika medan de medelålders männen visar upp sina skottskador för varandra.
Här finns ingen action, ingen flåsig musik eller skamlöst frosseri i våld. I stället får vi inklippsbilder på badande elefanter och andra stillsamma afrikanska miljöer, och ovanpå det van Niekerks släpiga, afrikanderengelska speakerröst.

Det här är ingen traditionell biofilm, snarare en dokumentär bäst lämpad för tv-marknaden, en stillsam sak om något av det vidrigaste man kan tänka sig. Ämnet inbjuder till rekonstruktioner och dramatiseringar.
I stället får vi nöja oss med fyra medelålders män runt en lägereld. Ibland behövs det inte mer än så.