I dag går svenska folket hen ur huse och till valurnorna, om vi inte redan förhandsröstat vill säga, och mycket talar för att dagens val kommer att bli mer än nervpirrande.
Vilken är då dramaturgin som styr denna ödesmättade valdag? Inte ens dämon-Bergman själv hade kunnat regissera något mer rafflande ovisst än valdagsdramat, där klockan tickar allt obönhörligare mot den slutgiltiga rösträkningen och beskedet om ruts och rots vara eller inte vara. När det gäller mediala skildringar av valdagen är vi dock mer vana att se den målad i amerikanska färger, likt i filmer som ”Primary colors”, ”Man of the year” och ”Bulworth”. I svenska ”Fyra år till” åker dock kristdemokraterna otippat ut ur riksdagen, vilket definitivt sänker stämningen på filmens folkpartistiska valvaka, petar partiledaren David Holst (Björn Kjellman) från platsen som självskriven statsministerkandidat och banar vägen för en socialdemokratisk regering. Men, som sagt, här är det romantiken och inte politiken som står i centrum.
Då är vårt södra grannland betydligt bättre på detta med valskildringar. I den danska tv-serien ”Borgen” sammanfattas slutspelet inför valdagen av en luttrad tv-kommentator som ”ett schackspel, där det handlar om att förenkla, sticka in några nyckelord och få din motståndare att se dum ut”. Och kanske krävs det ett ”dejligt” danskt öga för att på riktigt skärskåda det politiska rävspelet. Tv-serierna ”Kronprinsessan” från 2006 och ”Kungamordet” från 2008, båda baserade på den danska författarinnan Hanne Vibeke Holsts böcker, tar var för sig välbehövliga skamgrepp på vårt parlamentariska system.
Hur formas då det politiska spel som banat vägen för dagens riksdagsval? Att en av politikens grundpelare stavas pr kan väl knappast förvåna någon, särskilt inte efter moderaternas skamlösa stöld av socialdemokraternas valslogan 2006, ”Alla ska med”. I det utmärkta dramat ”Maktens män” erbjuder Ryan Goslings kampanjchefskaraktär sina tjänster till en demokratisk presidentkandidat efter att ha blivit utmanövrerad från dennes konkurrent. Filmens cyniska intrigspel ger en bitter eftersmak av den parlamentariska, om än folkvalda, demokratin där inget valbudskap är bättre än dess pr-byrå.
Vad gäller själva valdagen passar den väl in i de så kallade tre dramaturgiska enheterna, det vill säga rummet, tiden och handlingen. Valet äger rum på en och samma dag, utifrån en och samma utgångspunkt. Rummet har å andra sidan gått och blivit tänjbart – förra valet valde nära hälften av alla väljare att förtidsrösta. Likväl kan hela dramat avgöras på själva valdagen, och ibland av de mest oväntade faktorer. I ”Swing vote” visar sig Bud Johnson (Kevin Costner) vara den väljare som kan avgöra hela det amerikanska presidentvalet, och blir därtill utsatt för massiva kampanjer från respektive presidentkandidater.
Om valdagens morgon stavas dramatiskt anslag, går valdagskvällen mot upptrappning och så småningom – för vinnarsidan – ett champagnesprutande klimax. Ingen som sett Miljöpartiets triumferande intåg i riksdagen vid 1982 års val glömmer väl det, och chansen finns att vi i kväll kan få se ett lika segerrusigt Fi kliva in. I filmens värld återfinns motsvarigheten i Gus Van Sants verklighetsbaserade film om gayaktivisten Harvey Milks liv, ”Milk”, där glädjen, tårarna och ballongerna inte vet några gränser när Milk blir invald som den förste öppet homosexuelle politikern någonsin i Kalifornien. Så titta, valpeppa – och glöm inte att rösta.