Val av perspektiv bär filmen

Det är säkerligen mer en tanke än en händelse att den svenska premiären av Der Baader-Meinhof Komplex sammanfaller med årsdagen av huvudpersonernas död. Eftersom filmen handlar om kretsen kring Andreas Baader bromsar den in när Baader, Gudrun Ensslin och Carl-Jan Raspe hittas döda i sina celler i Stammheimfängelset på morgonen 18 oktober 1977, och slutar efter en kort epilog. Röda arméfraktionen fortsatte sin verksamhet till 1998, men det är typiskt för filmen att inte bry sig om skeenden som inte rör huvudpersonerna.
Mycket av den kritik som filmen fått i Tyskland går ut på just att den ensidigt ser händelserna ur terroristernas synvinkel - och att den gör trion Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Ulrike Meinhof till rockstjärnor.

Det ligger en del i det. Bernd Eichinger (manusförfattare och producent) och Uli Edel (regissör) behandlar sitt material, grundat i journalisten Stefan Austs bok, som ett pussel. Bilden av gruppen och dess idéer sätts ihop efter hand. Emellanåt är det väl rörigt men hela tiden finns en tydlig avsikt med berättandet: att porträttera personerna som höll liv i den kedja av händelser som startade med en brandbomb mot ett varuhus 1968 och slutade med mordet på arbetsgivareföreningens ordförande 18 oktober 1977.

Fonden skisseras hastigt: Vietnamkrig, konsumtion som ett opium för folket, en ökande medvetenhet om globala orättvisor, generationsmotsättningar i ett strängt samhällssystem. Här finner journalisten Ulrike Meinhof (Martina Gedeck) sin roll som språkrör för en luftig retorik som rättfärdigar allt vad den egna gruppen gör och särskilt taktiken att bekämpa globala orättvisor genom att utöva våld mot enskilda. Andreas Baader och Gudrun Ensslin (Moritz Bleibtreu och Johanna Wokalek) är ledarduon, karismatiska och obevekligt målinriktade.

Filmens fragmentariska och rapsodiska berättande svarar snyggt mot tanken att gruppen är ett pussel där bitarna passar ihop för ett särskilt syfte och att andra inblandade kanske bildat en helt annan bild. Med den utgångspunkten är filmen konsekvent genomförd, och en del av dess styrka är just det som den tyska kritiken angriper: ensidigheten och att den så gärna dröjer vid de här bindgalna terroristernas känsla för stil.

Moraliskt kan man naturligtvis invända, men det är ändå valet av perspektiv som skaver och bär filmen konstnärligt.
Även om Der Baader-Meinhof Komplex inte avsiktligt är en actionfilm så är det kanske som sådan den har sin största kvalitet. Den visar ett möjligt sätt att göra "europeisk" actionfilm, lutad mot genren inte minst med samma koppling mellan sex, våld och image som i vilken dussinaction som helst, men med en gestaltning som inte anpassar sig till genren utan till idén bakom. Det är inte perfekt, men det är en bit på väg.

Val av perspektiv bär filmen

Även om Der Baader-Meinhof Komplex inte avsiktligt är en actionfilm så är det kanske som sådan den har sin största kvalitet, skriver Mårten Markne.