Skrivandet är 80 procent av Håkan Pettersson. Nej förresten, han vill inskärpa betydelsen ytterligare: Utan skrivandet är han ingenting.
– Skrivandet är både något jag är och gör. Det är både ett varande och en process.
Han kan tala, men för mig, en person som är ovan vid den kämpande artikulationen, är orden ibland svårtydda. Bredvid honom i utemöblerna här på pappans gård i Vänge sitter därför vännen Per Lundberg. Hans stol skrapar mot stenplattorna när han lutar sig fram. Lyssnar, tolkar.
Och, vid ett tillfälle, spinner vidare:
– Skrivandet utgör en paus för Håkan, en punkt i nuets rörelse...
Men efter en kommentar från poeten i rullstolen avbryter han sig plötsligt, och skrattar högt.
– Okej, jag ska hålla käften!
Håkan Pettersson vill inte vara till lags. Det kommer tydligt till uttryck i en aktuell Svt-dokumentär om honom, med den talande titeln "Hör mina ord som står raka, hårda". Filmen är ett naket porträtt av en människa som kämpar, med sina texter, sina relationer och den grava cp-skada som kräver assistens dygnet runt.
Bilden är allt annat än förskönande. I en scen blir han så förbannad på en vän att han river ned glasen från bordet. I en annan ropar han på en starköl klockan sex på morgonen.
Ändå hade han själv gärna sett att filmen var ännu ärligare.
– Den kunde ha varit hårdare. Djupare och mer punk.
Han är besviken över den knappa mediala responsen. Kanske beror det på att det är sommar, resonerar han. Fast en annan förklaring är troligare.
– Ingen vågar lyfta fram den. Innehållet är för kontroversiellt. Ett cp förväntas vara gulligt – och det kan inte jag vara.
Han är van vid nedlåtande reaktioner.
– Jag är ute och tar en öl då och då. Ganska ofta, faktiskt. Då händer det att folk kommer fram till någon av mina polare och säger: Vad bra att du tar ut cp-råttan och rastar honom.
Och vad gör du då?
– Jag tar en till öl. Det går inte att säga någonting. De har en annan karta än jag.
Håkan Petterssons texter är ofta humoristiska och poetiska, men också dräpande, sylvassa, arga: "Ilskan har varit mitt trogna sällskap och sviker mig aldrig."
I en av sina krönikor går han till angrepp mot personliga assistenter med felriktade moderskänslor och en fäbless för att tala i "vi"-form: "täpp igen käften med en stor brownie så att du kvävs i din egen enfaldiga dumhet". I en annan gör han ett utfall mot funktionshindrade "som dräller runt med handen krampaktigt i sina partners", som vill "verka normala", som imaginärt monterar ned hjulen från rullstolarna för att sväva fram på moln.
Uttryckslusten går inte att miste på.
– När jag pratar måste jag anpassa varje ord till tungan och stämbanden. Men när jag skriver är jag fri.
Han vill ge mig ett par böcker. Men först signerar han dem: Efter att Per Lundberg målat hans näsa röd med läppstift, pressar han tippen mot en av sidorna. Eftersom han inte kan kontrollera händerna är det också med näsan han skriver.
Ett A4 tar fyra timmar. Som han uttrycker det i en dikt:
mina yttranden
är vägda
i spasmernas
opposition
Och ändå går han upp halv sju varje morgon för att sätta sig framför den där datorskärmen. Innan skrivandet trodde han aldrig på sig själv – nu gör han det.
Är det något du vill tillägga, något du vill ha sagt?
– Alla människor är poesi.
Hur menar du?
– Man tror att man fattar en dikt, men det finns alltid något mer där.