När jag ser tillbaka på mina fem år som PEN-ordförande kan det tyckas som en enda lång serie av samtal med människor från högst olika delar av världen. Jag minns, till exempel, med stor tydlighet en kväll i en varm trädgård i Mexiko City för ett drygt år sedan. Blå och gula stolar var utställda i rader i den täta grönskan, ty vi befann i oss i den svenske ambassadören Jörgen Perssons residens. Under veckan hade vi satt oss in i den massaker på journalister som pågår i landet: Mexiko är utan tvekan den plats där det är farligast att verka som journalist, även om Afghanistan och Syrien idag kommer i närheten. De som försöker granska knarksyndikaten hittas ofta mördade och stympade i diken. Detsamma gäller dem som försöker skildra den till synes oändliga serien av kvinnomord i Juarez i norra Mexiko, där antalet mördade fått forskare att mynta det nya skrämmande ordet femicide. Vi hade talat med journalister som själva stått på knä med pistolmynningar mot tinningen inför knarklangare som värderade om de skulle tjäna eller förlora på att mörda ännu en journalist.
Vi samlade deras vittnesbörd i Svenska PENs webbtidskrift "Dissidentbloggen", vars nya nummer presenterades där i trädgården, under bar himmel. Och nu stod en av de medverkande journalisterna i talarstolen och skulle berätta om mordförsöket på honom själv. Stämningen blev tät. Han slutade med att säga: "jag skulle vilja tacka... Sverige. För att ni bryr er om det här."
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville helst sjunka genom jorden. Tacka? Sverige? Men jag förstod att det var viktigt för honom att säga så. Att det var viktigt att tänka att människor i en annan del av världen visste vad som pågick. Att det fick en resonans någon annanstans, där någon kanske lyssnade.
Några månader efter den där kvällen i ambassadörens trädgård fick jag ett mejl från Mexiko. Nu handlade det om en av de mer kända kvinnliga journalisterna i landet, som vågat skriva om kokainlangarnas trafficking med unga flickor, som säljs till prostitution. Hon var tvungen att lämna landet och behövde någonstans att ta vägen, fort. Jag visste vad jag skulle svara: hon ska söka sig till ICORNs fristadssystem. Det är till för just sådana skrivande människor som behöver fly, snabbt, undan konkreta hot.
Det är samma system som just nu är ifrågasatt i Sverige. Vi har åtta städer som anslutit sig och där människor som den nämnda författaren/journalisten kan söka skydd under två år, skriva klart, hämta andan, hantera sin oro. Och berätta om vad de varit med om.
Tills Gävles moderater fick för sig att det var lite för dyrt. Det kostar ungefär 300 000 kr om året. Gävle beslutade nyligen att som första stad ta emot en hotad konstnär, vilket moderaterna inte kunde acceptera. Jag sitter här med deras anmälan av Gävle kommun till förvaltningsdomstolen, där de mycket noggrant försöker hitta en utväg ur det faktum att deras kommun sagt sig vilja vara med att stötta människor som journalisten ovan. Dessutom faller det, enligt deras syn på livet och världen, utanför vad en kommun bör syssla med. Vad de nu försöker göra, för att slippa vara med om den sortens stöd till förföljda, är att genom sin anmälan till Förvaltningsdomstolen se till att det stöd och det skydd som just nu pågår i åtta svenska kommuner helt enkelt olagligförklaras.
Kan Gävles moderater då skada Fristadssystemet? Jag tror egentligen inte det, då det är djupt förankrat i Sverige sedan femton år tillbaka och granskats av åtta kommuner före Gävle. Det tror inte heller Eva Edwardsson, Uppsalas kulturnämnds ordförande, tillika jurist. Men de tänker sannerligen försöka, och lägger sitt partis politiska trovärdighet i vågskålen.
Den moderate politiker som lämnat in anmälan i sitt namn förklarar stolt på partiets hemsida att han gav sig in i politiken för att han har "en orubblig tro på frihet och människor". Och jag tänker att denna tro på på frihet och människor onekligen kan se mycket olika ut.