Det sägs rätt ofta att just deckare lämpar sig särskilt väl att läsa på sommaren. För att man då, på semestern, ska släppa kraven, ligga i hängmattan och bara glida genom texten. Eller som DN-kritikern Lotta Olsson uttryckte det i en artikel om spänningslitteratur i UNT (22/6): ”På sommaren ska man läsa det man har lust till, man ska inte tvinga sig att läsa klassiker eller det man missat under året, man ska väl få läsa av lust någon gång i alla fall.”
Och för all del, tvinga er inte till något. Men varför förknippas just kriminallitteratur med lust?
Om man nu råkar ha tid och lugn omkring sig, är det, om ni frågar mig, betydligt mer lustfyllt att gripa sig an något med mer motstånd. Den där romanen eller diktsamlingen – eller varför inte klassikern – som blivit liggande i högen på nattduksbordet, bortprioriterad i vardagsflödet av snabba uppdateringar och förbiflimrande meddelanden. Men som verkligen är lustfylld att läsa, på det viset att man blir uppfylld av språket, av rytmen, eller av det originella sättet som författaren valt att gestalta sin berättelse på. Som gör att man lär sig något om en annan människas känslor och tankar – och som tvingar till långsam eftertanke och möjliga insikter. Det är läsglädje för mig. Och självklart väldigt lämpligt på sommaren, där i det stillsamma hängmattevagget.
Så tänk om kring vilka böcker du packar ner i väskan i helgen. Våga välja något annat än en deckare – den kan du i stället läsa när höststressen trycker på och tempot trissas upp igen – och läs av ren lust!