Folk som ältar har ingen vidare hög status i vårt samhälle. Reaktionerna på ältandet, vare sig det gäller våra små privata angelägenheter eller de stora offentliga samtalen, är desamma: ”skärp dig, det där är historia”, ”det räcker nu, fastna inte”. Det värsta en människa – eller låt säga en mediedebatt, ett pågående samtal – kan göra är att fastna. Det hänger intimt samman med den utbredda idén om att en konstruktiv människa, det är hen som går vidare. Som tar sig an nya uppgifter, och låter det gamla falla i glömska.
Självhjälpsböckerna säger åt oss att glömma sorger, oförrätter och misslyckanden och blicka framåt så fort vi bara kan. I medievärlden blir saker ”gårdagens nyheter” så snart de har blivit en snackis. Under 2013 har det publicerats många öppna brev, människor tröttnar på öppna brev, skriver öppna brev om att de är trötta på öppna brev – och några nanosekunder senare twittrar någon om hur trött hen är på att höra om hur trötta folk är på öppna brev. Är det någon som överhuvudtaget hinner tänka färdigt, någonsin?
När någon delar en relevant text på Facebook, publicerad för mer än en kvart sedan, kan man ge sig på att någon dyker upp i kommentarstråden med ett ”men, den där är ju gammal!”. Ja, faktum är att många därför delar allt som inte är dagsfärskt med en brasklapp – ”gammal text, men…”. En bra text är inte en bra text, tydligen. En bra text är en ny text.
Vi kan kosta på oss att säga att repetition är all verklig kunskaps sanna moder, men sanningen är att vi har dåligt tålamod med upprepningar. Litteraturen, långsam till sin natur (om än en av konsumtionsmaskineriet ständigt motarbetad sådan), har länge varit relativt förskonad från otålighet och rädslan för det uttjatade. Men, den ständigt gnagande längtan efter ”nytt” spiller över på den också.
I år belönades två passionerat tragglande böcker med Augustpriset; Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” och Bea Uusmas ”Expeditionen: min kärlekshistoria”. I Expressen skrev Annah Björk om kulturelitens hang up på Lena och att det ”ingen verkar se är att 'Egenmäktigt förfarande' är världens vanligaste historia”. Och i DN skrev Jan Eklund att Uusmas bok förvisso är ”en rätt fin och passionerad bok om Andrées uttjatade polarexpedition”, men att den är för nördig för hans smak. Vanligt, uttjatat, nördigt – det vill vi inte ha, oavsett kvalitet. Och att hylla en bok lite för unisont och lite för länge – det är en hang up. Eller?
Kanske finns det hopp ändå. Uppenbarligen älskar vi Anderssons och Uusmas böcker; den förra om det maniska, detaljerade ältandet kring en obesvarad kärlek, den andra om ett maniskt, tjugo år långt intresse för en expedition som motiverade författaren till den grad att hon utbildade sig till läkare för att förstå den bättre. Och i årets julkalender sopade huvudpersonernas förkärlek till historien banan med statsministerns fåfänga jakt på den framtid som vi ändå inte kan veta något om.
Att gå vidare till nya uppgifter kan vara både nödvändigt och värdefullt, men dit finns olika vägar. Man kan fly innan man är redo, men man kan också traggla, tjata, gneta och upprepa – så länge som krävs – tills det är klart. ”Jag vill berätta historien om igen”, skriver Jeanette Winterson i sin version av Atlasmyten, ”Tyngd”. Och paradoxalt nog är det inte sällan när vi vänder på samma gamla sten för hundrade gången, när vi drar samma historia för oss själva och andra för miljonte gången, som något händer: en skiftning. Vi förstår något mer. Kanske till och med något nytt.