För nån månad sen var Jörn Donner gäst hos Skavlan där han presenterades som en av Finlands stora intellektuella och på en - försynt - fråga om sina många relationer till kvinnor svarade han att den enda det gäller att vara trogen är sig själv.
Skavlan såg imponerad ut, möjligen därför att Donner tillade att detta var något han lärt sig av Ingmar Bergman. Själv tyckte jag väl att Skavlan hade kunnat ställa en följdfråga om vad som egentligen menades för det var - och är - vad jag gått och undrat sedan jag vid Bokmässan i Helsingfors i höstas hörde författarkollegan Claes Andersson säga precis samma sak och också i hans mun lät det som en drabbande filosofisk insikt. Nu undrar jag förstås om Claes Andersson lärt sig av Jörn Donner eller av Ingmar Bergman eller om han tänkt till alldeles själv.
Men framför allt undrar jag vad det är för slags själv herrarna talar om. För inte särdeles många decennier sen hade man tagit för givet att trohet mot självet innebar trohet mot givna löften - exempelvis äktenskapslöften. Självet representerade konstans, fasthet, kontinuitet i fråga om värderingar och därmed också åtaganden. Men åtminstone sen Freud har självet framstått som sammansatt och motsägelsefullt, det har ifrågasatts i vilken utsträckning vi alls förmår känna oss själva och ett bra tag har det funnits filosofer som velat bestrida att vi över huvud taget har ett själv. Men framför allt har självet blivit ett livslångt utvecklingsprojekt.
Förr i världen var det tänkt att två människor som gifte sig med varandra skulle kunna lita på varandras oföränderlighet, i dagens parförhållanden är det tänkt att man ska utvecklas och förnya sig tillsammans, i samma riktning. Men vem ska bestämma riktningen? En herre som en gång öppnade sitt hjärta för mig på ett flyg berättade följande om sitt äktenskap eller snarare om varför det havererat: som nygift hade han konverterat till katolicismen och med möda lyckats övertala sin hustru att göra honom sällskap men när han ett par decennier senare ville lämna kyrkan hade hustrun sagt ifrån att hon ville vara kvar. Hon ville vara kvar i äktenskapet också, det var han som ville skiljas: "Vi hade vuxit ifrån varandra, helt enkelt" förklarade han för mig.
De orden har länge varit en av våra vanligaste populärpsykologiska klyschor, nu ser det ut som om det Andersson, Donner - och Bergman - sagt har blivit en annan. Det är lätt att se varför den är lockande för vid första påhörandet låter den nog så heroisk men det är ändå konstigt att så begåvade herrar tar till den. De flesta av oss har nån gång svikit en annan människa, somliga av oss i stort, andra i smått. Det är möjligt att vi känner att vi måste göra som vi gjorde men vi kan åtminstone stå för att det var svek det handlade om.
Som de intellektuella herrarna använder ordet trogen får de mig att tänka på ett snarlikt uttryck, nämligen "sin vana trogen". Månntro nåndera av dem skulle vilja sägas vara det?