Vad tjänar konstnären i slutändan?
Konstmarknaden är en plats där inkomstskillnaderna är större än inom de flesta andra områden. Några kända namn tjänar massor, medan flertalet konstnärer har svårt att leva på sitt arbete.
Var tionde konstnär tjänar 2000 kronor i månaden på sin konst. Konstnären Stina Wollter tycker att situationen är absurd.
Foto: Jörgen Hagelqvist/Arkiv
Enkäten visade också att var tionde konstnär tjänar så lite som 2000 kronor i månaden på sin konst. Andelen konstnärer som tjänar som befolkningen i övrigt, eller mer, är ungefär 18 procent. Några få verksamma har statlig inkomstgaranti för sitt konstnärskap, medan de allra flesta får dubbeljobba eller är tvungen att förlita sig på någon annan för att få vardagen att gå runt. Att konstlivet är en spelplan där prestige är ett kapital som är värt mer än pengar innebär dessutom att det inte alltid är ett givet val att välja ett lönsamt uppdrag framför ett olönsamt som kan gynna karriären på sikt. De flesta konstnärer får helt enkelt finna sig i att leva i ett moment 22.
Det är svårt att leva på att sälja sin konst. Om ett kostverk säljs för 10 000 på ett galleri delas summan i allmänhet lika mellan gallerist och konstnär, och därefter ska produktionskostnader och skatt dras av. Konstnären Stina Wollter, verksam i Uppsala, beskriver försäljningen som en sorgeprocess.
- De gallerier jag jobbar med brukar ta 50 procent. Det kanske låter mycket att sälja en målning för 10 000, men jag tycker att folk ska veta att det som konstnären i slutändan får i handen är en dryg tusenlapp. Det är en sorgeprocess att sälja. De verk som jag kanske har jobbat med i ett halvår och verkligen lagt ner min själ i ska jag skiljas från för en spottstyver. På ett känslomässigt plan är det inte värt det, säger hon och tillägger att nästan alla kolleger hon känner dubbelarbetar för att kunna bedriva sin skapande verksamhet, trots att de har långa utbildningar och hög kompetens i bagaget. Mellan varven känns det som en tröstlös ekvation.
- Jag sliter häcken av mig för att stå i min ateljé och arbeta med min konst, för att arbeta med det jag är utbildad till, och sedan ska man skänka bort skiten.
Stina Wollter har kontakt med gallerister i många svenska städer och brukar ha ett par separatutställningar per år. Priserna på hennes verk har stigit och i dag brukar hennes målningar säljas från 10 000 och uppåt. Trots detta har hon egentligen inte kunnat ta ut någon lön för sitt konstnärskap sedan den första separatutställningen 1993. Det som kommer in går tillbaka in i produktionsledet och Stina Wollter är tvungen att luta sig på ett deltidsjobb som radiopratare för att gå runt.
- Det är absurt att man inte kan leva på det ens om man faktiskt lyckas sälja sin konst. Jag går ju inte till attack mot galleristerna, de har ju sina utgifter. Men jag vill peka på ett problem. Jag är otroligt less på den här situationen, säger hon.
Inte ens riktigt etablerade och kommerssiellt gångbara konstnärer har det alltid så väl förspänt som man kanske kan tro. Peter Dahl, som just nu ställer ut på Bror Hjorths Hus i Uppsala, blev för ett par år sedan den dyraste levande svenska konstnären någonsin när hans målning Stolta stad klubbades för 5.7 miljoner på en auktion. Målningen, som är gjord i början av 1980-talet, såldes av Dahls före detta gallerist Carl-Axel Valén. När verket målades var Dahl anställd av Valén, som i stort sett fick allt han tillverkade.
- Jag fick 25 tusen i månaden under 1982-84. Det tog tre månader att göra Stolta stad, det blir 75 tusen. Jag var jävligt nöjd med det, sade Peter Dahl till UNT i samband med en intervju inför den pågående utställningen.
Peter Dahl blev dock inte lottlös när rekordmålning såldes, utan fick lite mer än 200 000 kronor genom lagen om följerätt, som innebär att en konstnär har upphovsmannarätt till en del av priset vid vidareförsäljningen av ett konstverk.
Lagen om följerätt innebär att auktionshus och professionella konsthandlare måste rapportera all konstförsäljning till BUS, Bildupphovsrätt i Sverige, som tar ut fem procent av priset och förmedlar pengarna till konstnären. Lagen infördes 1996 och saknade tak när Dahls målning såldes. I dag är maxbeloppet som en konstnär kan få ungefär 130 000 kronor. Följerätten är en faktisk inkomstkälla för konstnärer, men i praktiken är det mest efterlevande till kända konstnärer som får ut mer betydande summor. Följerätten gäller nämligen i 70 år efter en konstnärs död, vilket bland annat innebär att Bruno Liljefors efterlevande har rätt till del av eventuella försäljningar fram till slutet av detta år, medan Bror Hjorths arvingar kan räkna med betydande summor fram till 2038. Åsa Andersson, som ansvarar för följerätten på BUS, bekräftar att de stora pengarna ofta går till olika sterbhus, men tycker ändå att följerätten kan spela roll också för levande, mindre kända konstnärer.
— Det är riktigt roligt att hitta konstnärer som inte ens vet att de har rätt till de här pengarna. De brukar bli jätteglada.
Att visa sina verk på ett museum eller i en konsthall är alternativa vägar för en konstnär att nå ut, förbättra sin renommé och få en chans till ökad försäljning, högre priser och större möjlighet att få stora stipendier. Museer och konsthallar tar i allmänhet lägre kommission vid försäljningar och erbjuder inte sällan konstnärerna ett, låt vara ofta symboliskt, utställningsarvode.
Uppsala konstmuseum ger exempelvis en separatutställare ett arvode på 5000 kronor och hjälper dessutom till med produktionen av nya verk. I den pågående utställningen med Gustaf Broms har museet deltagit i finansieringen av ett videoverk. Konstmuseet tar dessutom inte ut någon kommission vid eventuell försäljning.
— Vi är väldigt generösa. Vi följer inte några avtal från KRO, utan gör alltid egna avtal med konstnärerna och tar ofta på oss produktionskostnader. Vi har en hög ambitionsnivå och vill visa nya verk. De får alltså ekonomisk hjälp att producera nya verk som vi inte gör anspråk på, äger Elisabeth Fagerstedt, chef för Uppsala konstmuseum.
Ett museum kan knappast jämföras med ett galleri som står och faller med försäljningen. Och ett galleri kan inte riktigt jämföras med en konsthandel, och en konsthandel skiljer sig från ateljéförsäljning där konstnären själv säljer sina verk. Att påstå att konstnärer ska bli entreprenörer, som politiker gärna gör, är att uttrycka en stor oförståelse inför hur konstbranschen fungerar, tycker många konstnärer. De allra flesta konstnärer är redan sedan länge drivna entreprenörer. Det bevisas bland annat av att konstlivet fortsätter att existera de tuffa villkoren till trots.
Uppsalakonstnären Anna-Karin Brus befinner sig i en stigande spiral. Tidigare i vår deltog hon i Liljevalchs Vårsalong med fem målningar som alla såldes. Målningarna kostade mellan 7000 och18 000, och konsthallen tog blygsamma 20 procent i kommission. Det låter som en succé i det lilla formatet, men motsvarar ungefär två månaders medelinkomst.
— Om man räknar på det skulle jag behöva en Vårutställning varannan månad för att komma upp i normal lön. Det är ganska knasigt alltihop. Jag skulle själv aldrig ha råd med en målning för 7000, och det känns ju som om det vore schyst om alla hade råd att köpa konst, men om man ska leva på det går det inte att hålla sådana priset. Om man inte säljer kaffe och bullar förstås, det har alla råd att köpa, säger Anna-Karin Brus och syftar på sin egen utställning Återdahls, som häromåret visades på Galleri 1 på Sysslomansgatan. Gallerirummet upptogs av en kopia av grannkonditoriet Ofvandahls och konstnären sålde fika som en del av verket - en ganska elegant protest mot konstlivets förutsättningar - den söta bullen som allegori för verklighetens sura äpple.
Så jobbar vi med nyheter