Shut up and sing. Det är en fantastisk titel på en fascinerande dokumentär. Ni kan storyn: Bara någon vecka före invasionen av Irak 2003 gjorde helylletjejerna i countrytrion Dixie Chicks det oväntade och sa att de "skämdes" över dåvarande president Bush. Hatstorm och dödshot följde, innan bandet landade på fötterna i triumf med monsterhiten "Not Ready to Make Nice".
Det är något underbart över uttrycket. Håll käften och sjung, och det är en figur som återkommer. Den hörs i hånet mot att kulturpersonligheter engagerar sig mot Nato-övningar, och den landar i min egen mejlkorg efter varje krönika som berör rasism eller flyktingar. Skriv om kultur för fan.
Och den har synts i reaktionerna efter veckans manifestationer för solidaritet med flyktingar, där inte minst DN:s samling av "självgoda" artister väckte en del ont blod. Folkbladets Widar Andersson for ut mot dem som gärna vill "vara med på bild och tala om hur fina och goda de är" medan terroristprataren Magnus Ranstorptwittrade om "billiga kändisupprop".
Journalisten Lena Sundström har tidigare skildrat hur begreppet ”anständig” har blivit ett skällsord i Danmark och Sydsvenskans Per Svensson konstaterar i en artikel i veckan att motsvarande tendens nu börjar synas i Sverige. Retoriken från nätets undervegetation tar sig upp på marknivå.
Men kritiken kommer från inte bara från det väntade hållet. "Sluta grina", skriver Anders Johansson i Aftonbladet och menar att dessa upprop bara föreställer handlingskraft: "Deras ansikten och namn tillhandahåller en illusion av att individen kan göra skillnad. Om vi bara samlar tillräckligt många kända namn för humanismens sak så ska den nog segra."
Resonemanget är inte ointressant, och för tankarna till den brittiska kulturteoretikern Sara Ahmeds tankar om att ett medvetandegörande av privilegier kan skapa en illusion av att privilegierna faktiskt försvinner. Men har Johansson rätt? Tja, det är en empirisk fråga.
"Varför är det så svårt att tro på godheten?" frågar DN:s Kristofer Ahlström och pekar på cynikerna. Men frågan kan också ställas helt icke-retoriskt. Bertolt Brecht ställde den genom stora delar av sin dramatiska produktion, inte minst i "Den goda människan i Sezuan": Hur Shen-Te än sliter med sin altruism så kommer maten alltid före moralen, och godheten går under. Om budskapet mot förmodan inte skulle gå fram (Brecht är knappast nyansernas mästare) finns några strofer ur en ofta citerad dikt att återvända till:
1 Vad tjänar godhet till
när de goda genast blir ihjälslagna, eller
när man slår ihjäl
dem de varit goda mot?
Vad tjänar frihet till
när de fria måste leva ibland ofria?
Vartill förnuft
när bara oförnuftet skaffar fram den föda var och en behöver?
(Brecht, Bertolt. Dikter 1917-1956. Översättn: Lars Bjurman. Symposion, 1998)
Man kan absolut fråga sig vad vi egentligen ska med fluffiga upprop, manifestationer och gråtande kändisar till i en fråga som är konkret, materiell och – som Anders Johansson skriver – handlar om politiska beslut. Det kan man göra om man glömmer att det i detta nu pågår en reell kamp om opinionen, och glömmer vilka alternativ den kampen står emellan. Ska flyktingar beskrivas i termer av volymer och hot? Ska uppehållstillstånd plötsligt bli tillfälliga? Ska en högljudd liten hatmobb kunna fortsätta utge sig för att vara folkets röst på ren walk-over?
Så jag undrar: Vad spelar det egentligen för roll om idealisten tror på godhet, på ordets makt och på tomma symbolhandlingar – om materialisten som betraktar samma folksamling kan se ett frö till en massrörelse? Kanske rentav en massrörelse som helt krasst kan tvinga makthavare att hålla sig på rätt sida om anständighetens gräns.