"Det som gör Ladies night unikt är den stämning som uppstår när tusentals förväntansfulla tjejer möts för en kväll skapad för endast dem." Så skriver producenten och upphovsmannen David Stenmarck på showens hemsida. I år är det sammanlagt nio manliga artister som medverkar för den uteslutande kvinnliga publiken. Den 22 november är det Uppsalas tur då Eric Saade, Andreas Lundstedt och gänget kommer till Fyrishov.
”En kväll skapad för endast dem”... Det går inte att tala om ett koncept som Ladies night utan att diskutera sexism. Fördomar, diskriminering och/eller förtryck av någon på grund av hens könstillhörighet är väl rimligt att sammanfatta detta ord som är den genusbaserade motsvarigheten till rasism. Med andra ord så är vi sexistiska när vi antar att någon är på ett visst sätt baserat på om personen är man eller kvinna. På senare år har sexismen riktad mot män (där män alltså automatiskt tillskrivs ett visst beteende eller karaktärsdrag utifrån en allmän, generaliserande uppfattning om vad ”manlighet” är) uppmärksammats alltmer, dock ofta med de kritiska glasögonen lagda på hyllan. Vissa drar faktiskt det hela så långt som att sexism riktad mot män ska ses som en indikator på ett jämställt samhälle, och det är ungefär här som Ladies night har fastnat med klacken i kullerstenen. När man gör detta skjuter man hela jämställdhetsdebatten i foten. Man amputerar den till och med, med rostig nagelfil. Vår strävan bör aldrig vara att heja på, efterfråga mer sexism för att nå någon absurd jämvikt. Mer svineri fast i omvänt perspektiv gör på intet sätt samhället mer tolerant.
Ladies night förstärker heteronormen och de stereotypa könsrollerna, såväl kvinnors som mäns. Resonemang som ”det här vill kvinnor ha” och ”det här är typiskt manligt” är förolämpande, vem det än är som uttalar dem. Vi gillar inte att man säger ”män är våldtäktsmän” eller ”kvinnor är hysteriska”. Då måste vi också säga ifrån när någon säger att ”män gillar motorsport och tuttar” och att ”kvinnor gillar vitt vin och är känslosamma” eller ”bögar gillar schlager och är kvinnors bästa vän”. Ta inte för givet hur en grupp människor är utgående från vad de har mellan benen, vilket land de kommer ifrån eller vilken partner de föredrar. Det är inte svårare än så.
Det är inget fel i sig med att anordna underhållningskvällar med enbart manliga artister (hey, det görs hela tiden). Inte heller är det fel på kvinnorna som attraheras av denna typ av underhållning. Problemet är när man konstruerar ett koncept utifrån en cementerad uppfattning om ”vad kvinnor vill ha”. Problemet är att den kvinnliga publiken ska behöva isoleras, på tryggt avstånd från en manlig publik, för att kunna ha roligt på ett avslappnat och tryggt sätt.
Vi skulle inte vara lika toleranta mot en show med omvänt koncept. Föreställ dig detta: Grabbkväll. En gigantisk lokal, fylld till brädden av killgäng, mat och alkohol. På scenen byts de kvinnliga artisterna av med nummer utformade för att tilltala sin manliga publik. De flirtar med publiken utifrån vad man tror att ”män vill ha”. För det är bara till män som det säljs biljetter och skulle någon kvinna försöka ta sig in stoppas hon i kön av vakter.
Männen skriker, tjoar och busvisslar till sin underhållning, högre och högre i takt med att glasen fylls på. Känns det lite obehagligt? Oacceptabelt rent av?
Svineri är aldrig trevligt, oavsett om det är män eller kvinnor som står för griseriet. Och den typen av löpande band-sexism som Ladies night bygger vidare på leder aldrig vägen till ett mer jämställt samhälle. Inte för någon.