Vad kostar en konsertbiljett, egentligen? Det traditionella svaret lyder: ju exklusivare spelning, desto dyrare biljett.
På senare tid har dock den gamla principen om tillgång och efterfrågan utmanats av ett helt annat sätt att se på prissättning, en filosofi som enklast kan sammanfattas med uppmaningen: betala vad du tycker att det är värt!
Kulturoasen i Uppsala är en av de arrangörer som ofta tillämpar frivillig entré. Inför söndagens konsert med jazzgruppen Team Work Big Band är det till exempel besökarna själva som avgör om och hur mycket de kan tänka sig att betala för underhållningen.
– Det fungerar bra på Kulturoasen eftersom stämningen är så avslappnad här och det är en bra lösning rent logistiskt. Här finns också en butik och vi kan inte ta betalt av dem som bara vill gå in och handla, säger Kulturoasens konsertarrangör Kent Wennman.
Samtidigt medger han att det finns ett problem med att helt överlåta åt publiken att bestämma vad ett inträde får kosta.
– Jag brukar vara noga med att poängtera att det är just frivillig entré, inte fri entré. De flesta brukar också bidra med en slant, men inte alla. Personligen tror jag att det finns en fara i att uppfostra publiken att kultur kan vara gratis, inte minst lokal kultur i liten skala. Alla som ägnar sig åt det här vet hur svårt det är att få det att gå runt.
Kulturoasen är inte ensam om att tillämpa frivillig entré i Uppsala och de flesta artister är vana vid upplägget, men inte alla.
– En artist sa att han kände sig så förnedrad av att vi skulle skicka runt en burk i publiken. Jag försökte förklara för honom att vi uppträder respektfullt mot våra artister men han lät sig inte övertygas utan ställde in hela konserten, berättar Kent Wennman.
Redan för fyra år sedan bestämde sig rockbandet Radiohead för att låta konsumenterna avgöra värdet på bandets album In Rainbows. Resultatet blev att en tredjedel av skivköparna tankade hem plattan utan att betala ett öre, medan övriga faktiskt betalade i genomsnitt 45 kronor för den kritikerrosade skivan, som enligt uppgift sålde i 1,2 miljoner exemplar totalt.
Efter det har de alternativa betalningsmodellerna avlöst varandra på nätet där användarna sedan länge har vant sig vid termer som shareware, freeware och adware (se faktaruta).
För några år sedan lanserade till exempel den amerikanske riskkapitalisten Fred Wilson termen ”freemium”, namnet på en ny affärsmodell som har visat sig vara oerhört effektiv, framför allt på nätet.
Det handlar om att först locka med en oemotståndlig och socialt spridd gratistjänst (free), för att sedan börja ta betalt för extrafunktioner (premium).
Ett av de tydligaste exemplen på freemiumprincipen är musiktjänsten Spotify som först spreds via kompisinbjudningar och sedan tog betalt för den annonsfria varianten. För ett par veckor sedan vågade sig företaget också på att kraftigt begränsa gratisversionen i ett försök att styra över fler gratisanvändare till betalversionen.
Förra året lanserade Pirate Bay-veteranen Peter Sunde och hans kompanjon Linus Olsson mikrobetalningssystemet Flattr, en tjänst som de hoppas ska revolutionera hela kultur- och mediebranschen. Systemet går till så att varje användare sätter in en summa pengar varje månad på ett Flattr-konto. När sedan personen tar del av något som hon gillar på nätet kan hon klicka på Flattr-knappen, ungefär som Facebooks ”gilla-knapp”, med den viktiga skillnaden att en liten summa pengar då sätts in på upphovspersonens konto.
Nyligen tilldelades Flattr-skaparna Hoola-Bandoola-priset till Björn Afzelius minne ”för att i strid med mäktiga imperier dra en lans för global yttrandefrihet”. Upphovsmännen bör dock inte uppfattas som några altruistiska Robin Hood-figurer för det. Likt andra smarta entreprenörer ser de givetvis till att ta sin del av kakan, tio procent närmare bestämt.
Deras vision är dock inte dum. Det är onekligen en svindlande tanke att föreställa sig att fildelning på sikt kan förvandlas till pengadelning.
Det mest sympatiska är att allt bygger på frivillighet. Den som inte kan eller vill betala behöver inte.
Den överoptimistiske skulle förmodligen se det som den perfekta kombinationen mellan ett marxistiskt tankesätt och ett marknadsliberalt ideal där var och en betalar efter förmåga men där det också råder fantastiska möjligheter för enskilda entreprenörer.
Pessimisten ser framför sig ett kulturlandskap där endast lättköpta, sensationsskapande yttringar framförda på något av världsspråken premieras ekonomiskt.
Oavsett hur man ser på saken så tycks de flesta vara överens om att den utbredda gratiskulturen på nätet är på väg att ersättas med något annat.
Gratiskulturen på nätet håller på att ersättas av något helt annat. Nu får saker och ting kosta igen. Skillnaden är att det är du som bestämmer priset.