Jag förstod inte allvaret när vi blev stoppade av säkerhetspolisen i Syrien.
Jag fick hålla mig för skratt när min vän, en fransk frilansjournalist, började prata alldeles för snabbt och nervöst. Han hittade på en historia om att vi var ett nygift par på semesterresa. Så osannolikt: att någon skulle fara till Syrien mitt i vintern för lite romantik! Från de immiga fönstren i båset dit polisen hade fört oss såg jag regnet strila över en lerig och öde busstation.
Vi hade åkt taxi från Beirut i Libanon upp till Aleppo i Syrien. Vi fastnade i gränskontrollen eftersom min vän hette Benjamin. Det krävdes några extra sedlar för att övertyga de syriska tjänstemännen om att han inte var jude och utsänd från Israel.
Efter Beiruts kosmopolitiska och kommersiella stadsliv var det mest slående med det syriska landskapet dess nästan totala avsaknad av reklam. Vintermörkret blev så mycket mer kompakt utan neonljus. I stället för stora skyltar med bilder på vackra människor med dyra kläder, bilar och accessoarer, syntes överallt porträtten av diktatorn Bashar al-Assad.
Det var i februari 2004. Minnena väcks till liv av de ohyggliga rapporter från Syrien som nu kommer nästan dagligen – och när jag läser en krönika av Lawen Mohtadi i Dagens Nyheter (14/8).
Precis som jag minns hon en resa för ett tiotal år sedan.
Genom egna och andras reseberättelser skapar vi oss mer levande bilder av omvärlden än de som förmedlas i nyhetsrapporteringen – det är talande för våra föreställningar om Syrien att turistresor dit är så sällsynta och blir alltmer avlägsna i tiden.
Mohtadi var där en sommar med sin familj, ett stopp på väg mot irakiska Kurdistan. De turistade i Damaskus, råkade på några musiker de kände och åkte minibuss till ökenoasen Palmyras arkeologiska lämningar av en antik stad.
Jag minns också Umayyadmoskén och familjerna som var ute och promenerade om kvällarna i huvudstaden. Men när vi kom till Palmyra var luften inte dallrande av sommarvärme utan tjock av vinterfukt. Landskapets röda färger mattades av en tät, råkall dimma.
Vi träffade heller inga musiker och knappt några andra turister. Ute i Palmyras öken råkade vi i stället en nomadfamilj, som bjöd oss in i deras varma tält att dricka te. De hade en treårig pojke som var så stolt över att dela ut teglas till gästerna.
I Aleppos medina träffade vi försäljare och rastlösa unga män som ville veta allt om var vi kom ifrån och varför vi var där. De var lika misstänksamma som nyfikna. När vi kom ut på andra sidan marknaden, i en helt annan del av stan, hade ryktet redan spridit sig. En man vi frågade om vägen avfärdade oss snabbt: ”Ni är de europeiska journalisterna. Jag kan inte hjälpa er.”
Den sociala kontrollen syntes total. Det vi hade sagt till en visste nu alla.
Strax efter det blev vi stoppade av säkerhetspolisen. De förde in oss i båset, låste dörren och började ställa ingående frågor. Min vän – som i dag arbetar för den franska underrättelsetjänsten – var från första stund övertygad om att vi var i allvarlig fara. Själv drabbades jag först senare av polisernas obehagligt självsäkra attityd som utstrålade vi-gör-precis-som-vi-behagar.
Men jag tror ändå inte att poliserna hade för avsikt att föra bort oss. Jag tror att de framför allt ville påminna om den ordning som rådde, om vem som bestämde och vem som hade kontrollen. De ville visa att de visste och hade ögonen på oss.
Vi utgjorde heller aldrig något reellt hot: även om vi båda var frilansjournalister hade vi mer äventyrslusta än genomarbetade planer i bagaget. Vi hade inga kontakter i den syriska oppositionen, inga djupare kunskaper om det politiska läget. Vi var mest allmänt nyfikna och hoppfulla om att ramla över intressanta uppslag om lite vad som helst.
Vi fick gå efter en halvtimme.
I dag är över 20 miljoner syrier kvar i ett land där människor dagligen mördas och lemlästas i inbördeskriget.
Lika kontrollerat som landet framstod för tio år sedan, lika kaotisk och svåravläst ter sig dagens situation.
Det förtryckande lugnet under Assad-porträttens hårda blick är inget att längta tillbaka till, men man kan önska att vi kunde spola tillbaka bandet till de folkliga protesternas tidiga dagar.
Den syriska författaren Samar Yazbek konstaterade i somras hur utvecklingen sedan dess har tagit död på alla förhoppningar och idéer om yttrandefrihet.
”Jag minns de färska känslorna av frihet när revolutionen startade. De strålar av lycka när jag kunde skriva utan rädsla, även om jag var förföljd av säkerhetstjänsten och fick leva gömd. De dagarna är förbi, bara för att ersättas av en djup sorg”, skrev hon i den brittiska tidningen The Telegraph (18/6).
Och ja, det är djupt sorgligt hur de ljusglimtar som tändes av den arabiska våren har släckts, i Egypten, i Syrien. De allt svartare nyhetsrapporterna sprider känslan av att en unik chans, en möjlig öppning, har gått helt förlorad.
Kofi Annan, tidigare FN:s och Arabförbundets särskilda sändebud i Syrien, sa redan mars att det var för sent: att det hade gått för långt för att det skulle vara möjligt att lösa situationen i landet genom en militär intervention. ”Så sent som det är måste vi hitta ett sätt att hälla vatten på lågorna snarare än tvärtom”, sa han under ett besök på Graduate Institute i Genève (Reuters 27/3).
Frågan är bara hur. Medan det spekuleras om ett eventuellt amerikanskt ingripande gör sig större frågor påminda – om möjligheterna till globalt samarbete och gemensam handling för att skydda mänskliga rättigheter. Den syriska befolkningen bör inte lämnas ensam att försöka frammana en ny, mer hoppfull bild av det framtida Syrien.
”Vad står vi för som världssamfund? Vilket ansvar har vi för vårt gemensamma öde i en värld som knyts samman och samtidigt splittras och hur utövar vi det ansvaret?”
Kofi Annan ställer frågorna i inledningen till sin bok Interventioner, som utkom i svensk översättning i vintras (Albert Bonniers förlag). Måndag den 2 september besöker han Uppsala för att tala med Jan Eliasson om sin bok och Förenta nationernas framtid. Det är en mycket angelägen diskussion. Behovet av ett återuppfunnet och väl fungerande FN känns i dag större än på länge.
Fotnot: Även författaren Samar Yazbek kommer snart på Sverigebesök. Hon talar på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm den 30 september.