Vad händer i händerna?

Nattens gudinna är ingen vanlig pjäs. Den är en händernas teater. Och det är inte händerna på skådespelares kroppar utan det är publikens händer som ska agera.

Att koppla ihop sina fingrar med andras kan ge en känsla av samhörighet.

Att koppla ihop sina fingrar med andras kan ge en känsla av samhörighet.

Foto: Staffan Claesson

Kultur och Nöje2017-01-25 07:00

Det är mörkt i replokalen men inte helt sotsvart, från olika stationer pyser ljuset ut. Stationerna är scenografin och heter saker som Buren, Paviljongen och Bordet. Till dem ska publiken lotsas i mindre grupper. Vid varje station finns en skådespelare eller ett objekt.

– Lägg händerna på mitt huvud! Lite närmre varandra. Låt händerna glida över min kropp. Känn vibrationerna när jag talar om min födelse.

Så låter det vid Talande harens station.

Vid Bordet är instruktionerna annorlunda:

– Lägg fram dina händer och titta på dem! Titta på allas händer! Titta sen på dina händer som kanske inte längre känns som dina egna, instruerar skådespelaren Francisco Sobrado.

Pjäsen "Nattens gudinna" ges på Uppsala stadsteater för högstadieelever och av scenkonstkollektivet Nyxxx som även i tidigare föreställningar utforskat vad det innebär att vara en kroppslig varelse. På torsdag är det premiär för ett 30-tal skolföreställningar. Sen blir det tre offentliga föreställningar 21-23 februari.

– Mycket av hur vi använder våra händer är vi medvetna om, men vi gör också annat med dem som att pilla oss i ansiktet eller klia sig på kroppen. Vi vill utforska hur vi använder våra händer för att skapa gemenskap och kommunicera. Under ett bord eller i mörkret får händerna nya funktioner, säger Gabriel Widing som regisserat och skrivit manus tillsammans med Tova Gerge.

– Vad är det att ha en köttslig kropp och dela värld? Det är en fråga som vi vill ställa, säger hon.

Tanken är att publiken ska interagera vid stationerna. Allt är frivilligt.

– Vi vet att somliga kan tycka illa om att interagera i pjäser. Men här är det inte fråga om att utsätta publiken för något obehagligt, här ska det kännas tryggt, säger Tova Gerge.

Och deras instruktioner är tydliga och enkla som till exempel: Sätt fingret mot handen.

– I vanlig teater glömmer ofta publiken sin kropp men kroppen reagerar ändå. Vi vill göra tvärtom. Här är det publikens kropp som är det viktiga. Känslan när man kopplar ihop fingrarna med andras fingrar ger kanske en upplevelse av att höra ihop, säger Gabriel Widing.

Vad vill ni att publiken ska ha med sig efter er föreställning?

– Att våra händer, som vi ofta tar för självklara, också är ett verktyg, både medvetet och omedvetet, säger Gabriel Widing.

– Att publiken ska ha upptäckt saker om sina händer som de aldrig tänkt på. I förlängningen kanske de i en framtida situation agerar annorlunda än vad de hade gjort om de inte varit här, säger Tova Gerge.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!