Anna Ehn: Vad gör det att hon gifte om sig?

Till det mer småaktiga hör diskussionen kring hennes nyutgivna bok om tiden efter sin makes död: A widow’s story – a memoir.
En kritiker i The New York Times irriterar sig över att Oates inte nämner att hon gifte om sig elva månader efter makens bortgång. 
Dessutom, konstaterar kritikern syrligt, ansluter sig nu Oates till den lukrativa marknaden av änkeböcker, hittills dominerad av Joan Didions Ett år av magiskt tänkande. Och det dessutom på ett slappare och flyktigare vis än Didion: flabbier and flightier.

Själv har jag svårt att uppröras över att hon inte berättar om sin nya man. A widow’s story är en nedstigning i ett tillstånd av akut sorg och förvirring. Av själmordstankar, sömnlöshet och minnen. Av frågor kring identitet – vem var egentligen Ray? Vem är jag? Vad hade vi – och vad har vi förlorat?
Att Oates senare gifte om sig är fint för henne, men inte en nödvändig del av den här berättelsen som inte sträcker sig så långt fram i tiden (på bokens sista sida nämns det första mötet med den nya mannen, som en antydan om fortsättning).
Själv fascineras jag under läsningen främst av Joyce Carol Oates förmåga att göra litteratur av vardagens detaljer: parkeringsboten, katterna, fruktkorgarna. Hon arbetar med upprepningar, frågetecken, talstreck, kursiver, en lite hetsig, flämtande och oroande stil som skapar spänning, en känsla av överspändhet. Språket förmedlar: jag är på gränsen. 
Sådant imponerar på mig.

Inte minst att hon lyckas skapa spänning även i partierna om sitt stillsamma liv som Mrs Smith, kvinnan som i 47 år var gift med Mr Raymond Smith.
”Joyce Carol Oates” är en författaridentitet, ett namn som enbart existerar på bokryggarna och i seminariesalarna. I det ”verkliga” livet heter hon Joyce Smith.
Och som privatpersonen Joyce Smith framstår hon som lågmäld, försiktig. Sa aldrig något upprörande till sin make, något som kunde få honom på dåligt humör. Undvek konflikter. Till skillnad mot i sin fiktion, där hon med kraft och spets skildrar våld, mörker och rädslor.
Eller som Oates själv skriver i A widow’s story: ”Despite my reputation as a writer my personal life has been measured and decorous as a Laura Ashley wallpaper”.

Som en Laura Ashley-tapet i det privata, alltså: småblommig, romantisk, återhållen – och tämligen ofarlig.
Och kanske behöver hon stillheten i vardagen för att kunna vräka på i sin prosa, vad vet jag. Ray Smith läste för övrigt aldrig Oates skönlitteratur, vilket onekligen är ganska uppseendeväckande.
Hur som helst är jag ju tacksam över att den vildsinta och kontroversiella författaridentiteten fått breda ut sig genom åren, och ta plats mitt i den fridfullt prunkande trädgården hos mr och mrs Smith.
A widow’s story är utgiven i USA och Storbritannien. Den kommer på svenska 16 september 2011, med titeln Änkans bok (Bonnier Fakta)