På sistone har jag blivit alltmer irriterad på själva begreppet kulturstad. Det används flitigt för att marknadsföra än det ena än det andra. Men vad är det egentligen?
Alla vill bo i en kulturstad. Åtminstone nästan alla Uppsalabor. I februari rapporterade vi här på kultursidorna om att 86 procent anser att det är viktigt eller mycket viktigt att deras stad uppfattas som en kulturstad, enligt en undersökning beställd av kommunen.
En fantastisk siffra. Jag är helt med på att kulturlivet är avgörande för en stad; för dess framtoning, utvecklingsmöjligheter och i synnerhet livskvaliteten för invånarna. För ungefär ett år sedan skrev jag exempelvis om kulturens betydelse för staden under rubriken ”Uppsala är den uttrycksfulla staden – visa det” (finns att läsa på unt.se/kultur). Men vad som avses när folk talar om en kulturstad blir jag inte riktigt klok på. Det sker i vitt skilda sammanhang och i disparata syften.
Jag söker på ordet på Nationalencyklopedins sajt och får en mängd träffar, men inte en endaste förklaring. Uppenbarligen är kulturstad ett ord som används för att beskriva och karaktärisera städer, men som själv saknar definition. Enligt NE är till exempel Weimar, Siena och Prag kulturstäder – liksom Björneborg, Hiroshima och tjeckiska Olomouc.
I Svensk ordbok finns begreppet inte ens med bland alla ord som börjar på kultur (däremot finns kulturturism).
Säkert är dock att begreppet i Europa har kommit att förknippas med EU:s utnämning av olika städer till kulturhuvudstäder under ett år. Uppsala ansökte om att få bli en sådan kulturhuvudstad 2014, i stället fick Umeå äran att bära titeln.
I början av detta europeiska initiativ talade man just om kulturstäder, en första European City of Culture blev Aten år 1985. När Tyskland innehade ordförandeskapet i EU 1999 ändrade man benämningen till europeisk kulturhuvudstad. Gissningsvis för att man i ordningens namn ville särskilja den fina utmärkelsen från alla de städer som själva utropar sig till kulturstäder. Allt fler har nämligen börjat inse att framtiden finns i kreativa näringar, turism och levande kulturliv.
Men vad krävs då för att en stad ska räknas som en kulturstad? Inte ens EU verkar ha något riktigt svar på den frågan. Man får riktigt lusläsa instruktionerna för ansökningar till kulturhuvudstadsåret för att få något slags klarhet. Jag tror mig kunna urskilja sex kriterier:
1. Utbud: Staden måste erbjuda ett högkvalitativt kulturutbud.
2. Styrning: de som styr kulturen ska ha politikernas stöd, men samtidigt vara oberoende och fristående från dem. Det ska vara tydligt vem som gör vad.
3. Budget: kulturen måste få kosta pengar, och idealt bör både offentliga (på lokal liksom nationell nivå) och privata finansiärer vara engagerade.
4. Medborgarstöd: kulturlivet ska inte bara åtnjuta invånarnas stöd, utan också inkludera dem.
5. Kommunikation: det måste finnas en genomtänkt strategi för hur man ska nå ut.
6. Europeisk dimension: detta är viktigt för en europeisk kulturhuvudstad naturligtvis, men var stad med kulturstadsambitioner behöver måna om gränsöverskridande utbyten och influenser utifrån.
Om man tänker utifrån dessa kriterier blir det något enklare att ta ställning till i vilken mån en stad är en kulturstad. Man kan till exempel konstatera att Uppsala ligger riktigt bra till ifråga om musikutbud, men har en del kvar att göra när det gäller bland annat konst och litteratur. Stans alla festivaler ger ett välkommet internationellt tillskott. Medborgarna är uppenbarligen engagerade i kulturen, även om man kan undra hur brett kulturstödet är hos kommunens politiker. Dessutom finns det en del oklarheter ifråga om styrningen. Här blir det mycket intressant att se resultatet från den nu pågående, och snart avslutade, utredningen om ansvarsfördelningen mellan kommun och landsting inom kulturområdet.
Men det finns ett grundläggande problem: vi kan aldrig få klarhet i vad vi menar med en kulturstad om vi inte vet vad vi menar med begreppet kultur.
I början av april var jag inbjuden att tala på årsmötet för Musikens hus vänner om Uppsala och kulturen, och när jag hade väckt frågan om vad en kulturstad är berättade Jan-Erik Wikström, tidigare ordförande i kulturnämnden och engagerad i Uppsalas ansökan till kulturhuvudstadsåret, hur konkurrerande städer i sina ansökningar hade tänjt inte bara på stadens gränser (hela regioner omfattades) utan också kulturens.
En utmärkelse som europeisk kulturhuvudstad inbjuder till det, och vi kan inte räkna med att juryn sitter med facit om vilka städer som har bäst kulturliv.
Mitt intryck är visserligen att Umeå verkligen har gjort ett kulturlyft, men när jag läser på hemsidan om de så kallade ”dialogseminarier” som anordnades där i samband med ansökan till kulturhuvudstadsåret så häpnar jag över hur ogenerat man kallar precis allt för kultur. Det talas om ridsportkultur (”Hur kan vi stärka Umeå som ridsportcentrum?”, skidkultur (om ”skidåkning, konstsnö och utveckling inom skidsporten”) och trädgårdskultur (”gröna rummets betydelse för vårt välbefinnande.”)
Det är väl utmärkt att Umeå rymmer också sådana inslag. Men vad har det att göra med en kulturstad?
I den hårdnande kampen om regionala och europeiska kulturpengar lär vi dock få se allt fler lycksökare som använder kulturbegreppet lite hur som helst. Och då gäller det att vi som värnar kultur som konstnärligt skapande och utbyte är extra noga med begreppen.
Det utesluter inte att kulturen – liksom S-ledaren Håkan Juholt lovvärt uttryckte det i en debattartikel på skärtorsdagen – ska vara en viktig del av den ”stora” politiken.