Så här hade jag tänkt mig att börja den här gången: Jag är trött på den oändliga diskussionen om bildning, allas vårt behov av bildning, somligas – av massmedier att döma i första hand svenska studenters – brist på bildning.
Nu är jag inte så säker. Frågan är väl snarast vad det är vi diskuterar. När jag som barn var hembjuden till någon kamrat frågade min gammelfaster oroligt: ”Men är det en bildad familj?” För henne var det ett klassperspektiv som gällde – det perspektiv som länge bidrog till att göra bildningsbegreppet suspekt.
Men i dag?
Ofta handlar det om kulturarv, om kännedom om världslitteraturens klassiker, om de stora kompositörernas verk, de stora bildkonstnärernas. Vad ”kännedom” innebär blir ofta oklart: det verkar inte nödvändigtvis betyda att man ska ha läst, hört eller sett verken ifråga utan bara att man ska känna till dem, ha hört talas om dem, inte se alldeles tom ut i ögonen när andra – exempelvis utländska affärsbekanta – talar om dem. (Jo, också näringslivet har låtit förstå att det är bra med bildning.) ”Bildningens småmynt” talade Olof Lagercrantz om en gång, i USA har man talat om ”cultural literacy”.
Men sen lägger man till. Fast det oftast är en västerländsk kanon man talar om lägger man till att det också gäller att känna till verk från andra kulturer, och trots det underförstådda antagandet att bildning är ett humanistiskt projekt lägger man till vikten av att också veta något om naturvetenskaperna. Man kan också lägga till att man inte vill nöja sig med småmynt, att bildning snarare förutsätter fördjupning. Eller att den primärt handlar om historiskt medvetande, om insikten att nuet inte är tillräckligt som utgångspunkt för att förstå nuet.
Ett exempel är Ulrika Knutson som i vintras intervjuades i finlandssvenska Hufvudstadsbladet. Hon börjar med att betona det icke-instrumentella: ”I bildning ingår att det finns en massa ’värdelöst’ vetande, det vill säga sådant som inte omedelbart är användbart. Men, och det är viktigt, sådant som hjälper oss att skapa sammanhang och konkretion. Bildningen ska ligga och vänta på sin chans och måste därför bestå av ett slags överflöd.” Sedan anknyter hon till sitt arbete med kvinnorna på Fogelstad och tillägger att djup bildning innebär både boklig bildning och erfarenheter av möten med människor som har en annan bakgrund och verklighetsuppfattning. Därefter talar hon om de estetiska ämnenas och den praktiska kunskapens betydelse och landar så här: ”Alla är inte läsande människor men kan vara bildade ändå. Man använder öronen, mötet med andra människor. Man lyssnar och lever.”
Man kan säga att begreppet bildning här har utvidgats intill tomhet. Men om Ulrika Knutson gjort mig intresserad av det på nytt så är det för att hon visar att bildning egentligen handlar om allt vi tycker är gott och anser att det finns för litet av.