Vackra våldsskildringar från antiken

En oproportionerligt stor andel av de filmer som går upp på bio riktar sig till tonårspojkar med vild fantasi. Förmodligen beror det på att en oproportionerligt stor andel av dem som skapar filmer är förvuxna tonårspojkar med vild fantasi.

Några av dem som satt i sina pojkrum och iscensatte stora slag med hjälp av tennsoldater sitter numera i filmstudior och bränner miljontals dollar på att göra samma sak i titanisk skala.

Wrath of the Titans är en sådan film, en historia skräddarsydd för fantasy- och actionälskare med rastlösa personligheter. Lyckligtvis kan vi som inte tydligt identifierar oss med den målgruppen också ha behållning av detta mytologiska fyrverkeri i högt tempo.

I denna uppföljare till publiksuccén Clash of the Titans, som i sin tur var en remake på en 1980-talsrulle, blåser regissören Jonathan Liebesman liv i den bevingade hästen Pegasos, de jättelika cykloperna och en hel drös gudar och halvgudar från den antika grekiska mytologin. Det är djupt fascinerande att se dem drabba samman i mäktiga bataljer.

De datorgenererade fantasimiljöerna är sömlöst sammanvävda med de verkliga och skådespeleriet, inte minst det mellan Liam Neeson (Zeus) och Ralph Fiennes (Hades), höjer sig långt över genomsnittet i den här genren.

Samtidigt är filmen överlastad med våldsscener och krevader. Ett uppjagat replikskifte hinner knappt avslutas innan det är dags för nästa chockeffekt.

Glädjande nog så har filmskaparna dock utnyttjat 3D-tekniken på ett föredömligt sätt. Här gör ormliknande monster utfall så att biopubliken ryggar tillbaka och svetslopporna dansar på ett underskönt i salongen när metall skrapas mot metall.

Är man ute efter vacker action i mytologisk tappning ger Wrath of the Titans onekligen valuta för pengarna. Själv känner jag mig dock ganska mätt efteråt och det skall erkännas att jag inte heller känner någon större längtan efter den tredje Titans-filmen som redan nu lär vara på planeringsstadiet.