Vackert om sorgen när de närmsta dör

Johan Brisingers debut som långfilmsregissör handlar främst om sorgearbete. Den svåra konsten att resa sig igen när det onämnbara och otänkbara redan har skett. När inget verkar vara någon idé, när de döda ställer sig i vägen för varje möjlig relation med de levande.
Filmen tar vid 9 månader efter olyckan. Kvar finns den 17-årige Jonas (Anastasios Soulis) och hans far Lasse (Michael Nyqvist). De lever som i ett vacuum, utan närhet eller kommunikation. Lasse tar i uppgivenhet en överdos av de lugnande medel han själv skrivit ut som läkare. Han överlever dock.
Far och son åker i ett slags uppgiven desperation ut till sin sommarstuga på en underskön skärgårdsö. Där finns gamla bekanta och inte minst möter Jonas den livsbejakande Helena.
Det är en lika utmanande som farlig väg Johan Brisinger beger sig på. Att skildra sorg och lika mycket vägen ur den slutar ofta i pekoral och sentimentalitet. Finns så många förenklingar och uttjatade sätt att skildra det.
I filmen Underbara älskade lyckas man för det allra mesta undvika blindskären. Brisinger har velat göra en film som visar lika mycket på kärleken till livet som sorgens yttringar. Han har också velat göra en estetiskt vacker film och vad gör sig bättre än en sommar i skärgården.
Det vimlar av sköna bilder av solnedgångar, fåglar i motljus och duggregn på strandängar. Men det fungerar faktiskt utan att det blir övertydlig kitsch mer än då och då.
Historien är som den är. På det har man en roll som är som direkt skriven för Michael Nyqvist. Han är bra på att skildra stelnade män som likt fågelungar förtvivlat pickar på äggets skal för att få komma ut.
Anastasios Soulis var duktig redan i sin debut i Sista sommaren och härvisar han att han kommit långt sedan dess. Han lyckas fint som yngling på väg att bli vuxen som träffar sin första kärlek. Möjligen är Helena, fastän träffsäkert tolkad av Moa Gammel, väl mycket av räddande ängel och tonårsdröm. Men det är fint skildrat.
Hela filmen har den där speciella känslan av att livet kan vara för j-t hårt, men det går att ta sig vidare. Det är en konst så god som någon att göra en sådan film och det är långt ifrån det enda som Johan Brisinger lyckas med i denna berörande och vackra film.

Vackert om sorgen när de närmsta dör

Det är lite småstressigt i familjen. Barnen gnabbas om vem som ska få sitta fram i bilen till mormor och morfar. De vuxna visar tydligt att de är nära varann trots stöket. En kvart senare är hälften döda.