Vackert om skönheten i eländet

Nej, malaysiske filmskaparen Tsai Ming-liang spelar inte med i filmen, åtminstone inte enligt rollistan. Annars kan man få intrycket att han gjort det mesta själv: regi, manus, foto. . . .

Man ska ju helst berätta så lite som möjligt om handlingen i en film. Här kan det ändå vara berättigat att peka ut ett par saker: ge inte upp under de första tio minuterna. Filmen inleds med en nästan tio minuter lång tagning på en skadad/sjuk människa i en sjukhussäng.
På något sätt fungerar den scenen som en sluss in i filmen. Man måste helt enkelt komma ned i ett slags andra andning för att kunna tillgodogöra sig det långsamma tempot. När man väl gjort det fungerar det förvånansvärt bra.
Det blir också en djupare förståelse redan från början när man ser filmen om man tänker på att parallellerna i vad som händer en misshandlad uteliggare och personen i sängen är stora och viktiga.

Tsai Ming-liang vågar berätta i ett slags meditativ puls som emellanåt avbryts av en nästan eruptiv aktivitet. Ömsintheten i omhändertagandet kontrasterar både mot det vardagliga livet som ofta bildar fond och de nedgångna miljöer i Kuala Lumpur som får förstärka känslan.
Regissören arbetar med ett utstuderat foto som är imponerande vackert i allt det sjaskiga. Det tar bort en del av intrycket av dokumentär. Han arbetar gärna med stilla kamera i dunkelt ljus. Dialogen är mycket sparsam och musiken enbart i form av sådant som rollfigurerna kan höra; radio, gatumusik och liknande.

Filmen pläderar hårt för att se blomman i gyttjan, skönheten i eländet. Och det lyckas den bra med. På köpet får man en vilopuls att ta med sig från biografen. Missa inte den oerhört vackra slutscenen.

Vackert om skönheten i eländet

Jag vill inte sova ensam pläderar hårt för att se blomman i gyttjan, det vackra i eländet. Fotot är utstuderat vackert och man får vilopuls att ta med sig från bion, skriver Björn Stenberg.