Vackert men väl tydligt

Stilla ökenmiljö. Svart bildruta. Bilolycka. Svart bildruta igen. Den unge Juan, gestaltad av Diego Cataño, röjer inte en min när han stiger ur bilen och ger sig i väg på jakt efter en behjälplig mekaniker i sin lilla obetydliga hemstad. Kameran följer ynglingen i långa tagningar som till en början känns överdrivet esteticerande men som så småningom får sin logiska förklaring. En skraltig gubbe och hans älskade boxer, en kedjerökande tonårsmamma och en mekaniker besatt av kampsport ansluter till färden som till en början verkar ha en fungerande strömfördelare som mål.

Juans evighetsvandring drar ut på tiden och efter varje bakslag tar han uttryckslöst nästa logiska steg. Bild följer långsamt på bild och Juan närmar sig publiken utan att egentligen öppna sig över huvud taget. Hans mamma sitter gråtande i badkaret och lillebror sitter i ett tält på gården och klipper bilder ur ett fotoalbum och Juans färd formar sig till en ynglings resa mot en påtvingad vuxenhet och ger en ganska realistisk bild av den där första brännande sorgen som är så stor att den knappt går att identifiera.
Att Sundance Institute har varit med och finansierat filmen borgar så klart för en viss kvalitet och bildmässigt är Lake Tahoe i det närmaste oklanderlig. Regissören Fernando Eimbcke har skapat en vacker men ibland ganska övertydlig bild av smärta.

Vackert men väl tydligt

Bildmässigt är mexikanska filmen Lake Tahoe i det närmaste oklanderlig. Men den vackra bilden av smärta blir också övertydlig, skriver Sebastian Johans.