Ett hjärta plockas ut ur en levande kropp och stoppas in i en annan, där det på några ögonblick återupptar sitt taktfasta pumpande. Det låter som science fiction, men är förstås verklighet – bara i Sverige utförs cirka 50 hjärttransplantationer per år. Donatorns familj måste fatta ett svårt beslut mitt i sorgen, medan mottagaren får en chans till ett nytt liv.
Dramatiken i denna process har inte undgått den franska regissören Katell Quillévéré, som i dramat ”Så länge hjärtat kan slå” berättar om 17-årige Simon som skadas mycket allvarligt i en bilolycka i norra Frankrike. När hans föräldrar anländer till sjukhuset förklarar läkarna att Simon aldrig kommer att vakna, men att hans organ kan rädda liv.
I Paris väntar hjärtsjuka Claire och hennes två söner på transplantationen som ska ge henne en framtid. I filmen, som bygger på Maylis de Kerangals prisade roman ”Att hela de levande”, får vi också möta den unge läkaren Thomas som blir Simons ledsagare under hans sista dagar.
Filmens svaga punkt är dess iver att leverera budskapet om organdonationens mirakel. Det blir helt enkelt för duktigt och utslätat för att gripa tag hela vägen.
Men det är en vacker film, särskilt i de inledande scenerna när Simon och hans vänner morgonsurfar i Engelska kanalen. Det samma gäller faktiskt operationsscenerna, som är både chockartat verklighetstrogna och djupt fascinerande, med övernaturliga undertoner. Som tittare kan man nästan röra vid det blottlagda, vibrerande hjärtat. (TT)