Vacker film om omvälvande kärlek

Universitetsprofessorn David har lagt upp sitt liv precis som han vill ha det och är nu i övre medelåldern helt nöjd med det. Han har vänner han kan dela sina tankar med, han är framgångsrik i jobbet och har haft samma älskarinna sedan tjugo år. Och dessutom en vuxen son han inte står särskilt nära. Inga band, inga onödiga känslor, all tid i världen att fundera över densamma.
Men så stiger Consuela in i hans föreläsningssal. Trettio år yngre och mycket vacker. Tillvaron rämnar trots Davids fåfänga försök att hålla emot. Andra kanske skulle tacka de högre makterna för en sådan chans men han blir mest rädd.
De blir i alla fall ett par, häftigt förälskade. Då sticker allt det fula som David velat hålla borta upp sina otäcka trynen. Han blir våldsamt svartsjuk, på allt: hennes vänner, särskilt manliga, hennes ungdom, hennes skönhet. . .
Turerna i kärleksdansen blir allt svårare att hänga med i och David snubblar allt mer...

Spanska regissören Isabelel Coixet har gjort flera minnesvärda filmer tidigare, ofta i en socialrealistisk stil. Särskilt minns jag den sorgsna, men inte sentimentala, Mitt liv utan mig, om en ensam mamma som får besked om att hon bara har månader kvar att leva. Det visar på en stor talang att få sådana projekt att fungera.
Elegy är hennes första film med amerikansk budget och internationella stjärnor. Hon förvaltar pengarna väl. Även om det märks att man siktar på att även få amerikansk medelklass att se detta i mycket europeiska drama är det inga kompromisser på det området. Elegy är en mycket vacker film, med mycket noggranna bildvinklar och sköna lösningar. Tempot är exakt så att man hinner försjunka och ta till sig allt det som händer utan att det svackar. Philip Roths romanförlaga gör väl sitt också, de rappa replikerna kommer säkert därifrån.
Man kunde annars befarat att det skulle ha blivit en ganska sexistisk historia om en framgångsrik man som möter en kvinna att imponera på och få som trofé. Så har det inte blivit. Coixet gör mer av historien. Maktbalansen förändras hela tiden. Roths dystra originaltitel The dying animal besannas inte riktigt.

Även om David står mer i fokus och dessutom är mästerligt spelad av Ben Kingsley tar Penélope Cruz all den plats hon kan. Hon gör också en prestation som Consuela, en roll som skulle kunnat ha riskerat att bli bara en schablon. Nu har hon blivit en stark, livsnjutande realist som möter en vacklande cyniker. Det är ett filmmöte att minnas.
Även birollerna är starkt besatta med Patrica Clarkson, Dennis Hopper och Peter Sarsgaard som alla betyder mycket.
Visst kunde Coixet gått ännu djupare. Det känns att det fanns mer att berätta. men lite kan man ju själv göra efter att ha fått en sådan hjälp.

Vacker film om omvälvande kärlek

Det är inte så ofta man får se filmer som är tänkta för en vuxen publik på bio, särskilt inte kärleksfilmer. Den här är ett lysande exempel tycker Björn G Stenberg.