Drive är något så ovanligt som en lågmäld biljaktsfilm. I stället för skrikande däck, våldsamma kollisioner och förvriden plåt så får vi ett suggestivt motormuller och nervösa blickar i backspegeln.
En nedtonad Ryan Gosling spelar huvudrollen som stuntförare i Hollywood, ett överromantiserat pojkdrömsyrke. Han framför fordonen med extrem skicklighet men utan att glädjas nämnvärt åt fartens tjusning.
Före varje stuntinsats skriver han på ett kontrakt där filmbolagen friskriver sig allt ansvar i händelse av personskador eller dödsfall. Hollywood betalar honom dåligt och på kvällarna extraknäcker han som flyktbilsförare åt rånare. Hans liv känns ovärdigt.
Goslings karaktär är också sluten och svåråtkomlig, som om han bär på en outtalad sorg. Han muttrar i mungipan och tuggar likgiltigt på en tandpetare. Men när hans överläpp väl börjar darra så blir effekten desto större.
Samma sak är det med det extremvåld som dyker upp här och där. En förtätad och ordkarg scen i en hiss kan plötsligt urarta i en dödsmisshandel där Gosling hoppar på ett huvud så många gånger att offrets skallben slutligen knäcks och ger vika likt en kollapsande pappkartong.
Vidrigt, chockerande och imponerande som stilgrepp betraktat eftersom det ju ofta är så våldet upplevs i verkligheten, som något extremt anstötligt och paralyserande.
I förgrunden finns också en sorgkantad kärlekshistoria där motspelerskan Carey Mulligan övertygar starkt som ung mamma med alla odds emot sig. Det är den historien som utgör filmens dramaturgiska kärna, inte de thrillerbetonade biljaktscenerna.
Drive är en moderniserad film noir med en vacker form av cynism och kyla, en känslostämning som bara förstärks av ljudspårets underbara, svarta syntpop. Filmen är också en revansch för danske regissören Nicolas Winding Refn som välförtjänt hyllades för sin fantastiska debut Pusher (1996) men som därefter inte riktigt har fått till det, förrän nu.