Uttrycksfull pianotrio

Kungsbacka Pianotrio befinner sig just nu på konsertturné genom Sverige, arrangerad av Rikskonserter. I måndags kväll kom man till sin fjärde anhalt, Gamla Rådhuset i Uppsala, för att besöka Kammarmusikför­eningen. Trion hade valt ut fyra verk med musik hämtad från 18- och 1900-talen.

Kultur och Nöje2004-10-27 00:00
Konserten började med en änd­ring av programordningen; man hade valt att inleda konserten med den tjeckiske tonsättaren Bohuslav Martinus Trio nr 1, bestående av fem korta karaktärsstycken, utgivna 1930. Mycket varierad musik, där varje sats stod som kontrast till de andra. Flödigt sprudlande, rytmiskt och dynamiskt aggressivt eller inåtvänt lugnt med avancerat kärv harmonik, det skiftade ständigt. Genomgående spelat med inlevelse och precision, såväl i individuella insatser som i samklangen.

Perfekt klangbalans
Sedan kom det ursprungligt tänkta inledningsverket: Ludwig van Beethovens Trio Ess-dur, från 1808. Ett sällan hört verk, vilket är något förvånande. Den ofta medvetet utåt buttre Beethoven var i själva verket en varm humanist. I denna trio kan man tydligt höra hur han uttrycker sig med värme, frodighet och empati. Inte utan överraskande vändningar ibland, förstås — annars vore det inte Beethoven! Trion spelade verket i perfekt klangbalans, med känsligt givande och tagande av repliker. Och vilken sprudlande livsglädje de förmådde uttrycka i sista satsen!

Bitsk humor
Pianotrion med violin, cello och piano har ju blivit symbol för 1800-talets högborgerliga musikliv, med musikaliska salonger och annat. Den tyske tonsättaren Wolfgang Rihm har i sin Fremde Szene II (1982—1984) valt att ironisera över detta, och framför allt över denna musiks portalfigur: Robert Schumann. Rihm ironiserar över ackordval, accenter, melodilinjer och stämimitationer i ett strukturerat till synes ton- kaos. Musik att älska eller hata, men omöjlig att förhålla sig likgiltig till. Omtumlande, och kongenialt spelat med passande bitsk humor.

Passande final
Konsertavslutningen med Johannes Brahms Trio nr 3 c-moll (1886) blev till ännu en anhalt på den musikaliska resan. Brahms använder ju de klassiska formbegreppen på sitt sätt, men ympar dem med känslosvallens ymnighet. Violin och cello är ju en klangfavoritkombination hos Brahms och pianot får här ikläda sig rollen som närmast orkestral medmusikant. Musikanternas spelskicklighet och uttrycksvilja bidrog till musik- och känsloflödet i en passande final på en strålande konsert.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!