Utbilda världens kvinnor!

KRÖNIKA. Det mest effektiva sättet att bekämpa fattigdomen i världen är att ge flickor möjlighet till utbildning, skriver Lena Köster.

Waad Mohammed i Den gröna cykeln.

Waad Mohammed i Den gröna cykeln.

Foto: Folkets Bio

Kultur och Nöje2013-04-06 09:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag har fördomar. Många. En del skäms jag för, andra kan jag tänka mig att låta vara tills vidare. Särskilt de positiva. Fördom. Att döma i förväg. Ha en förutfattad mening utan nämnvärd täckning.

Jag hade länge fördomar när det gällde judar. Nämligen att de var mer intelligenta och konstnärliga än andra människor. Detta efter att mamma, med tyska rötter, hade givit mig Anne Franks dagbok när jag var i tolvårsåldern. Numera antar jag att judar är som alla andra, en mängd olika individer relativt bundna till den kontext de växer upp eller lever i. Goda, onda, likgiltiga, whatever. Som muslimer. Som kristna. Som buddhister. Som hinduer. Den där kontexten, sammanhanget, spelar stor roll. Ibland på ett mycket tydligt sätt.

Filmen Den gröna cykeln – om tioåriga flickan Wadjda som till slut får en cykel, ett hopp om framtiden - fick visserligen mina mungipor att gå upp mot slutet, men spädde på mina fördomar mot sträng religion, koranskolor och samhällen där kvinnor måste dölja sina ansikten och inte ens får låta sina röster höras in till männen.

Filmen utspelar sig i Saudiarabien och är den första film som gjorts där. Dessutom av en kvinna! Haifaa Al Mansour är Saudiarabiens första kvinnliga regissör. Hon har även skrivit manus till filmen. Enligt SVT, som citerar nyhetssajten Al Jazeera, har Saudiarabien efter att filmen visats lättat på cyklingsförbudet för kvinnor. Religiösa poliser ska hädanefter tillåta landets kvinnor att cykla och köra motorcykel - fast bara i parker och på andra rekreationsområden. Flickan/kvinnan som cyklar måste bära det heltäckande plagget abaya och ha sällskap av en manlig släkting. Vad blir nästa steg? För henne, för de saudiarabiska kulturarbetarna, för kvinnorna och deras döttrar.

Det finns ett talesätt: ”Utbilda en kvinna och du utbildar en familj. Utbilda en man och du utbildar en individ.” Känns taskigt mot männen att säga, men på många håll i världen gäller det: männen slår vakt om utbildningen och använder inte sina kunskaper för att se till att flickorna/kvinnorna också utbildas!

Världsbanken slår fast att "det allra mest effektiva sättet att bekämpa fattigdom är att utbilda flickor och kvinnor”. Så att de förhoppningsvis kan fostra sina barn till demokratiska och jämställda kvinnor och män. Men på många håll i världen får flickor aldrig möjlighet att utbilda sig. Enligt utvecklingsorganisationen Twigo, är situationen värst i Sydasien, Afrika söder om Sahara och i Mellanöstern, både vad det gäller tillgång till bra utbildning och situationen för flickor. ”I vissa länder når bara 30 procent av flickorna årskurs 5 i grundskolan. I Etiopen går bara en av tio flickor i skolan”, skriver Twigo på sin hemsida.

Hur tänker beslutsfattare, makthavare, politiker och ”vanliga människor” i de här länderna? Hur ska jag få veta det utan att leva med dem och intervjua dem? Kanske genom att läsa deras egna berättelser eller andras intervjuer med dem, eller se filmer, konstutställningar och gå på debatter. Hur är det med public service? Där vill jag betydligt mer än i dag få ta del av världsbilder inom och utom Sverige. Berättelser från människor i mer eller mindre slutna världar. Allra helst vill jag veta mer om kvinnors tankar och drömmar – och männens kommentarer till dem och männens försvar för kvinnoförtrycket.

När jag tänker på allt detta vill jag gå upp till kamp mot förtrycket. Och för jämställdheten! En stark känslomässig reaktion. Den gäller för vilka religiösa, politiska och ideologiska tankesystem som helst, men handlar inte så mycket om religionernas kärnbudskap. Det är själva bokstavstron och rigiditeten i tolkningarna som skrämmer. Människosynen där kvinnor/färgade/kastlösa/oliktänkande är fråntagna frihet, rättigheter, kunskap och egna valmöjligheter. Vi lever, eller borde kunna leva, i ett paradis. I stället ägnar vi mycket tid till att ha ihjäl varandra och förtrycka varandra och därtill fördärva växtlighet och djurliv.

Kan man skylla världens elände på männen? På religionen? På det politiska och ekonomiska maktbegäret? På okunskapen? Kanske är det trots allt okunskapen som är värst. Därför måste ropen fortsätta skalla: ”Utbilda världens kvinnor!”