”Knulla din mamma, Björn Söder, du kan kalla mig pappa. Hälsning från alla blattar plus de svennar som fattar.”
Så låter det i Sveriges Radio P3 när låten ”Baba” av Ivory och Adam Kanyama spelas. Medan P3 menar att man inte kan gå in och peta i konstnärliga verk skriker andra ut uppmaningar om censur. Så är diskussionen om vad man egentligen får sjunga om igång. Igen. På GP:s ledarblogg riktar man något förenklat kritiken mot det påhopp på en familjemedlem som mammadissen innebär (GP 17/5). Men flest tycks lacka ur på att public service spelar ”SD-kritisk musik”. Inte på att Björn Söders mamma får stå symbol som främlingsfientlighetens moder och därför smädas i antirasismens namn. Inte på att den svenska hiphopen, som annars kan hittas i den feministiska framkanten, använder sig av misogyni som kulturellt uttryck och sedan ursäktas med att ”men man menar ju inte bokstavligt!”. Det är knappast så att ”hora” blir ett bättre uttryck bara för att man inte menar ”på riktigt” att någon säljer sex.
Och helt plötsligt har debatten om det kränkande blivit det som verkligen kränker. När journalisten Joakim Lamotte i ett youtubeklipp (18/5) fiskar billiga poänger i ett scenario där SD-politikerns mamma söker upp rapparna för att få ligga, är den som verkligt blir häcklad – just det – Björn Söders mamma. Men inte heller detta tilltag tycks höja några ögonbryn. Var är egentligen rösterna mot att närstående kvinnor används som måltavlor för att göra ner en motståndare?
Hur illa en än tycker om ”din mamma”-förolämpningarna är det riktigt att en radiokanal inte kan ta ansvar för vad artister sjunger. Det är inte det som är problemet.
Vad vi däremot måste diskutera är det klimat i vilket textraden föds. Därför önskar jag från tårna att vi, istället för att än en gång älta vilken politisk falang man får dissa i radio, kan fundera över varför det är kvinnorna som åker på de verkliga smällarna. Kan vi – snälla – prata om hur vi tar oss an sexistiska dissar som etablerade delar av alla olika kulturella uttryck?
“Mammadissen är retorisk stapelvara i modern hiphopdiktning” förklarar Aftonbladets Martin Aagård (18/5). Ja, men ska vi ta och jobba på det då? Bokstavlig eller ej hade en sådan diss inte fungerat om en knullad mamma – eller flickvän, syster, dotter– inte var en vedertagen symbol för kränkning. Om inte uppfattningen om kvinnan som mannens akilleshäl varit så etablerad. Så, kan vi släppa fånerierna om vilka låtar P3 ska få spela och börja prata om varför mammadissarna fortfarande används som vapen? Oavsett vems mamma det är som står i skottgluggen.