– En kvinna som ska gestalta en man behöver hitta en väg in i det, säger Marie Göranzon.
Dramatenskådespelaren gästar Uppsala stadsteater för att spela titelrollen i Shakespeares "Kung Lear". Klockan är strax efter nio på förmiddagen och hon sitter i sminklogen med huvudet fullt av små tvinnade håröglor fastsatta med hårnålar. Maskören och perukmakaren Per Åleskog ska prova den peruk hon ska ha i rollen för första gången. Försiktigt trär han den tunna elastiska väven med de grånande testarna över skådespelarens blonda huvud. Den passar - och hon liknar bilden av titelrollfiguren i Tarrantinofilmen "Kill Bill" som ligger som inspiration på ett bord bredvid.
Maskören menar att peruken behöver friseras lite och kanske behöver hon färg på läpparna för att förstärka det manliga i skådespelarens uppenbarelse.
Marie Göranzon ska gestalta en av världslitteraturens riktigt stora teaterroller, kung Lear. En åldrad regent som vill avbörda sig riket till någon av sina tre döttrar. En härva av maktstrider utbryter och kungen förlorar så småningom förståndet.
När erbjudandet om att göra rollen på Uppsala stadsteater kom var det inte alls svårt för Marie Göranzon att tacka ja. Hon berättar att hon höll på att bli för bekväm i yrket, att hon bor nära Dramaten där hon har jobbat sedan hon gick ut elevskolan, med smärre avbrott för privatteaterproduktioner.
– Jag kände mig så omhändertagen och bortskämd på Dramaten. Jag och Jan (Malmsjö, maken) har en stor fin loge där, trots att vi har sagt att vi inte behöver den längre. Jag kände att jag behövde nya utmaningar och så dök det här upp!
Så vid 73 års ålder har hon blivit tågpendlare mellan Stockholm och Uppsala. Inte alls dumt, tycker hon. Det är en lagom promenad till stationen och på tåget får hon tid att läsa lite.
– Teatern är min passion, men plötsligt är man inte 45 år längre och hör till den äldre generationen. Det gäller att ta vara på tiden man har kvar, medan man fortfarande är nyfiken, menar hon.
– Det är roligt med nya medspelare och regissören, Linus Tunström, har jag heller inte arbetat med förut. Dessutom är det hans sista pjäs han regisserar som chef för Uppsala stadsteater.
Före varje pjäs förbereder hon sig minutiöst.
– Det stora undersökande jobbet med texten gör jag alltid själv före, för att inte få panik när vi börjar repetera.När sedan allt sätts ihop gäller det att se sin egen kurva i rollen och jag har fått bra hjälp av Linus med det. Det är så spännande att han arbetar med ett bildspråk. Det har jag nästan inte varit med om sedan Per Verner-Carlsson regisserade mig på Dramaten i "Kajakkvinnan" (1982).
Marie Göranzon viftar lite med sina för stora bruna herrskor.
– De har jag haft från dag ett under repetitionstiden. Skor är min livlina, utan de rätta kan jag inte göra en roll. Men jag har mina egna sulor inuti dem.
När hon reser sig från sminkstolen så tar hon på en för stor herrkavaj. Säger att många politiker ofta är små män.
– Jag tänker egentligen inte att jag ska spela en man. Mer att jag ska spela en människa som förlorar sin själ. Men män som tappar sin styrka och position faller så totalt. Kvinnor i samma situation verkar hålla sig mer upprätt. Det är nog inte bara en slump.
Hon försvarar sin rollfigur Lear, denne ensamstående förälder, "in i döden" och hon tycker synd om honom.
Annars är rollen som mamman i "Höstsonaten" på Dramaten (2009) den som ätit sig fast mest hos henne.
– Den låg så nära egna erfarenheter och var plågsam att spela. De senaste åren har jag spelat roller som varit upprivande att gå in och göra kväll, efter kväll på scenen. Som mammorna i "En familj" och i "Lång dags färd mot natt", trasiga människor med mycket missbruk.
Själv är hon stolt mamma till Lolo Amble, som är dramatiker och översättare och Jonas Malmsjö, som är skådespelare. Hon tycker också det är roligt att vara i samma stad just nu som ett barnbarn som läser medicin.
Sin man, Jan Malmsjö, träffade hon vid sitt första privatteaterengagemang 1969 på Scalateatern. "Pojken i sängen" hette pjäsen och Vilgot Sjöman regisserade. Den nu 83-åriga maken är med i "Charleys tant" på Intiman som har premiär idag, torsdag.
– Vi ser aldrig varandras premiärer, men vi ser föreställningarna senare.
Inspicienten kallar i högtalarna till repetitioner. På väg bort mot scenen säger hon:
– Rädslan finns ständigt med; klarar jag det, kommer jag att räcka till? Men jag får gå in i rollerna med det jag har.
Marie Göranzon är på väg mot ännu en premiär, men för första gången i Uppsala och för första gången i rollen som man.