Utan onödiga åthävor

Feels like home är precis vad det handlar om. Nya albumet är en i grunden lika anspråkslös som självklar uppföljare.Här finns ingen låt som Come away with me. Men det finns 13 andra, något mer än hälften av hennes egen penna. Hon är ingen musikalisk nyskapare nu heller utan gör det hon är bäst på: sjunger rakt upp och ner utan onödiga åthävor. Låt inte lura er av att hon ges ut på Blue Note, jazzen är än mer nedtonad på nya albumet. Snarare doftar det singer/songwriter och den nyenkla musik som tycks vara periodens trend.Den hjälp hon tagit utifrån sätter inga större spår egentligen. Att Dolly Parton sjunger på en låt eller att Tom Waits ­ tillsammans med livskamraten Kate Brennan ­ skrivit en låt känns bara naturligt. Likaså att The Bands Levon Helm och Garth Hudson gästar.Fast det är tur att hon har producenten och låtskrivarkollegan Lee Alexander. Hans närvaro betyder en hel del, duktig basist är han också. Gitarristerna Adam Levy och Kevin Bred står inte bara för fint spel utan även ett par kompositioner. Ovanligt att en artist så generöst släpper fram sina kompmusiker.Norah låter sig inte begränsas mer än hon vill. Vilken annan av dagens unga artister skulle komma på tanken att ta upp ett Duke Ellington-stycke eller än mindre komma på tanken att skriva en egen text till det?! Här låter det förstås jazz och det hörs att hon utan vidare skulle kunna göra ett kanonalbum med bara jazzcovers.Med sin milt beslöjade röst, superba kompband och eminenta gäster lyckas Norah Jones även denna gång att göra ett album som går direkt till hjärtat, utan att särskilt ta omvägen över hjärnan. Fast det håller för det också.