Fem veckors inspelningar i USA i somras lade grunden för skivan – Sevada Khachikian samlade sina tio bästa låtar och spelade in dem i nya arrangemang. Allt för egna pengar, och utan något skivbolagskontrakt. Svågern Gilbert Hovsepian bor i LA och är en nyckelperson, han producerar, och spelar alltifrån trummor till keyboard på skivan. Musik och texter står Sevada Khachikian för, och just de senare är extra viktiga, tycker han.
– Texterna är om livet, sådant jag upplevt, relationer, Gud. När jag skriver en låt målar jag en bild av en känsla jag har, livets vandring. För mig är texten jätteviktig, musik är ett redskap för att mina känslor ska nå ut.
När skivan är klar, förhoppningsvis i november, ska Sevada Khachikian försöka sprida musiken på alla sätt: lägga upp låtarna på Youtube, kontakta skivbolag, komma ut och spela. Själv beskriver han efter viss tvekan sin musik som poprock, med inslag av jazz/fusion. Vi lyssnar lite i mobilen på kaféet där vi sitter. Det låter rockigt, med mycket gitarrer, och både Eric Clapton och Sting finns bland inspirationskällorna. Redan under uppväxten i Iran var just gitarren favoritinstrumentet.
–Jag byggde en gitarr på plankor och låtsades spela när jag var jätteliten, och jag minns tidigt att jag fick en födelsedagstårta i form av en gitarr, säger Sevada Khachikian.
Men någon riktig gura fick han inte, bara ett dragspel. Körsång blev det också mycket av, i kyrkokörerna i Teheran. I slutet av 80-talet flydde familjen Khachikian till Sverige och Uppsala. Då var Sevada 14 år. Två år senare fick han till sist sin första gitarr och började snart skriva egen musik. Drömmen om att göra en skiva har funnits ända sedan dess, men länge saknades möjligheten.
– Någonstans där i mitten gav jag upp helt och hållet, men nu äntligen har jag fått en nytändning. Var det det nya livet i livet kanske – min dotter? Jag vet inte, säger Sevada Khachikian.
Klart är i alla fall att det var i år som alla bitar föll på plats. Sevada Khachikian och hans fru Linda sålde sin solsalong, och det fanns både tid, pengar och vilja, samtidigt med nya musikkontakter i LA. Det var bara att sätta igång.
– Jag gör det här som ett livsprojekt, då har jag något som jag kan lämna efter mig. Det är en dröm man haft hela livet, men aldrig gjort något åt. Saker man inte gör, ångrar man ju sedan, säger Sevada Khachikian.
Han hoppas att tvååriga dottern Lianah också kommer att låta musiken spela en stor roll i livet.
– Hon kommer i alla fall få en gitarr. Och det är inte omöjligt att hon får en gitarrtårta också.