Urtidskitsch

Det blir något av en kitschig blandning av Apocalypto och Mad Max i forntiden när filmskaparen Roland Emmerich kommer loss många tusen år bakåt i historien i sin film 10 000 BC. Hade manuset och skådespeleriet varit lika bra som specialeffekterna hade det blivit riktigt bra. Nu slår mammutarna huvudrillsinnehavaren Steven Strait med minst två snabellängder. Nu är heller inte Roland Emmerich precis känd för det finstilta utan slår på hela fyrverkeriet från start.

Filmen startar hos en liten folkspillra som bor högt upp i ett bergsmassiv. De jagar förnöjt sina mammutar tills de en dag blir anfallna av ryttare. Eftersom hans tilltänkta Evron rövas bort följer hjälten D'rea efter. Många, många mil och äventyr senare står den stora striden.
Det är en saga i Conan Barbarens efterföljd så det är väl inte meningen att man ska bli särskilt berörd. Men man vill ändå bry sig hur det går i en film och det gör man inte särskilt ofta.

Det finns något underliggande fint budskap att om vi alla - oberoende av folkslag, kön eller ålder - hjälps åt mot det onda och förslavande så blir världen till slut ett bättre ställe. Det är också en berättelse om motvillig mognad, om att ta ansvar för betydligt mer än sig själv.
Storslagna scenerier, återuppståndna djurraser och en kärlek som övervinner allt är inte det sämsta men det hade gått att göra mer av detta.

Urtidskitsch

Som något av en kitschig blandning av Apocalypto och Mad Max i forntiden, beskriver Björn Stenberg urtidsactionfilmen 10 000 BC.