Mundus vult decipi som vi säger i lärda Uppsala. Eller världen vill bedragas. Och allra mest är vi benägna till självbedrägeri. Om detta handlar David O Russells nya film, efter hyllade "Du gör mig galen!". Även denna gång har hans verk lyfts men "American hustle" är inte lika helgjuten. Snarare är delarna större än helheten. Det finns många enskilda detaljer att applådera men filmen som helhet når inte ända fram.
Det har gjorts mängder av filmer om bedragare. (Själv filmmediet är ju i sig själv ett gigantiskt bedrägeri.) Det krävs alltså en stor dos originalitet och geni för att tillföra något. Verkligheten brukar ju dessutom alltid överträffa dikten. Här slår man ihop det och låter historien bygga löst på en verklig händelse. Fast för säkerhets skulle lägger man in en skylt i början med texten "Något av detta har faktiskt hänt".
Året är 1978 och Irving Rosenfeld, en briljant bedragare, har tillsammans med sin minst lika skickliga kompanjon, Sydney Prosser, levt gott på sina lurerier. Men, ”den som fikar efter mycket mister ofta hela stycket”. De åker fast och tvingas mot åtalseftergift att hjälpa FBI att leverera några andra bedragare. Det hela växer dock och efter en tid sitter de fast ett spel på högsta nivå med toppolitiker och maffian inblandade. ..
David O Russell verkar inte riktigt ha bestämt sig för vilken film han vill göra, eller kanske snarare vill han göra för mycket. Nu svajar berättelsen en del en del mellan skojarfars och drama. Som bäst befruktar genrerna varandra, som sämst tar de ut varandra. Det är lite som man brukar säga om matlagning, "smakerna gifter sig inte ordentligt". I "Du gör mig galen!" lyckades han bättre att få med både humor och svärta. Här saggar tempot också en del och
Det är gott om bra prestationer annars. Främst Christian Bale som gör ännu en storroll som Rosenfeld. Bara hans inledningsscen där han kammar över flinten är superb. Och det handlar en hel del om just hår även annars. Det sena 70-talet var ju ett en gyllene period för diverse avarter, något som tas väl till vara liksom ett antal andra tidsmarkörer. Fast så mycket och så frekventa urringningar minns jag inte at det var. Stackars Amy Adams måste ha förkylt sig under inspelningarna, fast hon gör sin roll bra ändå.
Russel har tagit med sig stora delar det gäng som gjorde förra filmen: Jennifer Lawrence är som vanligt utmärkt, likaså Brandon Cooper, samt Robert De Niro och Paul Herman i en kort sekvens.
Som helhet en för all del sevärd och välgjord film som ändå lämnar något av en tomhetskänsla efter sig. Russell kan bättre.