Upptäcksfärd med White Stripes

Efterföljande albumet Elephant (2003) vidgade vyerna än mer och växte över sina bräddar, ett alltför hårt album från en duo vars styrka ligger i att de inte har rötterna direkt i den sjuttiotalshårdrock de gärna glider nära utan snarare i den musikens ursprung; blues parad med psykedeliska och rent folkmusikaliska intryck.
Icky thump parar det bästa från Elephant - vidsyntheten - med det bästa från 2005 års Get behind me Satan - att fokus behålls på det de är bäst på även när de är på väg att flippa ur totalt. Det svänger även när det kränger som mest.

Låtarna på Icky thump är i genomsnitt upp emot fyra minuter, vilket ger Jack White tid till fler gitarrsolon - en del onödiga - och båda syskonen White möjlighet att utvidga de små upptäcktsfärderna till veritabla äventyrsresor.
Resultatet är ett maximalistiskt album med White Stripesmått mätt, ett lössläppt knippe låtar där Jack och Meg spelar orgel, lånar in mexikanska trumpeter i den ylande Conquest och lika fantastiska som oväntade säckpipor i Prickly thorn, but sweetly worn och St Andrew, två låtar som tillsammans utgör skivans kakofoniska centrum. Dessutom gör de skarp, återhållen tungblues i Rag and bone, ett par Rolling Stoneska rocklåtar och inte minst en kombinerad inlednings-, titel- och singellåt som omedelbart signalerar att White Stripes har spelet i sin hand. They're loud and they're back, va.

I efterhand, sett i ljuset av spänningen mellan Meg och Jack Whites upptäcktslusta och duoformatets begränsningar, verkar White Stripes utveckling mot det mer komplexa oundviklig. Men även om den på White Stripes sjätte skiva gjort att bandet förlorat sitt primitiva och omedelbart attraktiva drag så är deras uttryck fortfarande tämligen unikt.