Det är nästan så att man tror att man har kommit till en skolavslutning när man kommer in på V-Dala nation på lördagseftermiddagen. Alla åldrar är representerade i publiken, åtminstone mellan fyra och sextio.
Det är dagen då Rockkarusellens riksfinal går av stapeln och hela lokalen sjuder av nervositet, en nervositet som är nödvändig. Den ska nämligen ge energi till alla finalbanden så att de i sin tur ska kunna förmedla energi från scenen. Och utstrålar energi är just vad de gör.
Lite glans bidrog även konferencieren Nassim Al Fakir med. Hans småprat verkade ha en lugnande effekt på den annars ganska upptrissade stämningen bland banden.
Rockkarusellen är en musiktävling med en otrolig musikalisk bredd, men kan man verkligen tävla i musik? En av jurymedlemmarna, Mikael Popovic, svarar bestämt nej och ler brett. Kanske är Rockkarusellen mer en hyllning till musikhistorien och inte bara en tävling. Här verkar man på många håll ha förstått att det är skillnad på att vara inspirerad av; hylla sina föregångare och att imitera.
Till exempel andrapristagarna i gruppen I´ll be there från Skärblacka levererar, i traditionsenligt grungerutiga skjortor, en svävande Nirvanahybrid, en hyllning till regniga Seattle.
Även vinnaren, Uppsalas bidrag, Clara Lindsjö, med sitt breda sångregister, blandar ny teknik med musikaliskt fokus och bidrar med något nytt utan att tappa respekten för historien.
Bästa instrumentalist blev Elias Gladh, basist i Fusionland. Bästa scenpersonlighet blev Tore Bojsten, sångare och gitarrist i Monoskins.
Det kan vara så att man inte alls kan tävla i musik men kanske handlar det inte om konkurrens och om att jämföra utan om att lyfta fram det som tar oss vidare i den musikhistoriska utvecklingen.
Det lyckas Rockkarusellen åstadkomma denna regniga kväll i Uppsala.