Det talas inte så ofta om att Elsie Johansson är Uppsalaskildrare. I den allmänna upphetsningen över å ena sidan arbetarklasskildringen från uppländska landsbygden och tabubelagda könsdrifter å den andra, glöms det bort att många av Johanssons böcker inte bara utspelar sig i staden - utan också förhåller sig till Uppsala på ett eller annat djupare plan. Inte sällan med en ambivalens i botten, skulle jag vilja påstå.
När Nancy i tredje delen av den trilogi som gjorde Elsie Johansson folkkär på allvar, Nancy (2001), tillsammans med sin mor bryter upp från den invanda tillvaron i Tå-Pelles stuga och flyttar till Uppsala sker det med tudelade känslor. Långt efter flytten är det fortfarande stugan därhemma som är just ”hemma” – lägenheten i Uppsala omnämns alltid med gatunamn, ”Gränden”, som för att markera viss distans och främlingskap.
På omslaget till Nancy syns Gustavianums kupol med Domkyrkans tvillingtorn i bakgrunden, till hälften dolda av grå dimma. Jag har alltid tyckt att den bilden passar så bra ihop med Nancys känslor för staden, för hur den på något sätt undflyr henne och gör sig omöjlig att erövra på riktigt. Redan kort efter ankomsten beskriver hon en känsla av att vara i Uppsala om inte på nåder, så i alla fall inte med någon självklar rätt:
”Jo. Staden förändrade oss. Det är sant. Undan för undan lärde vi oss anpassningens nödvändiga konst, men själv var den inte påverkbar, i varje fall inte av sådana som mamma och mig. Vi hade ingen tanke åt det hållet heller – vad skulle det ha liknat? Vi hade vår plats och visste våra möjligheters självklara begränsning. Helt obemärkta ur stadssamhällets synpunkt kom vi inflyttande i gränden med vårt pick och pack, och Staden som varelse, stor och bullrande, pinglande och skramlande, dammande, doftande ständigt i rörelse och oöverskådlig, bevärdigade inte vår ankomst med så mycket som en ögonbrynshöjning, en katt kunde lika gärna ha slunkit över gatan.”
Det är symptomatiskt hur hon sedan står där, Nancy, framför Universitetshuset och tolkar den guldglänsande skyltens latinska ord. Kungligt universitet, minsann. Lockande och ointagligt på en och samma gång. Hon kanske skulle ordna tentamen? Men Högre Allmänna Läroverket avskräcker henne redan med sin obetvinglighet, och istället tar hon anställning på Postverket.
Uppsala dignar av traditioner, institutioner och gamla, stora byggnader. Lockande och åtråvärt naturligtvis, men på myntets baksida finns det som både skrämmer och stänger in. Det blir slutligen till Stadsbiblioteket som Nancy tar sin tillflykt. Där kan hon friare botanisera bland böckerna, ta för sig av den kunskap och bildning hon suktar efter. Men att fråga damerna bakom disken om råd är inte att tänka på: ”Jag var ju högfärdig dessutom och stod inte ut med att avslöja min obildning”.