Visst kan den verka lite kort och fjuttig, Millenniumscenen som spelas in i Uppsala i slutet av nästa vecka. Kanske resulterar inspelningen på Drottninggatan i någon minut eller två i den färdiga filmen, mer lär det inte bli. Mycket väsen för nästan ingenting, kan man tycka.
Men samtidigt – just den här scenen är ett nav i berättelsen, länken till ett mörkt förflutet och själva grundförutsättningen för hjältarna Mikael Blomqvists och Lisbeth Salanders bravader. En nyckelscen, utan tvekan.
Låt mig förklara. Scenerna som spelas in i Uppsala gestaltar det fiktiva samhället Hedestad och året är 1966.
Just den här dagen är det fest i Hedestad, med Barnens dag-tåg, clowner och kvinnor i glittrande baddräkter som kastar ut godis till publiken. Här, bland åskådarna, befinner sig också 16-åriga Harriet Vanger tillsammans med sina vänner. Hon ingår i den mäktiga – och till stora delar ondskefulla - industrisläkten Vanger, som har samlats för en familjemiddag på godset.
Senare på eftermiddagen, kommer Harriet Vanger spårlöst att försvinna. Och här får berättelsens stora gåta sin näring: Vad hände med Harriet Vanger?
Det tas mängder med fotografier den här dagen. Under själva Barnets dag-tåget, men också på grund av den stora olyckan som plötsligt sker på bron över till de Vangerska ägorna. Både tidningsfotografer och privatpersoner fotograferar och dokumenterar. Och skapar omedvetet ledtrådar åt Mikael Blomkvist, som i nutid kommer till Hedestad i syfte att försöka lösa mysteriet med den försvunna flickan. Blev hon mördad? Vem är i så fall mördaren som efter fyrtio år fortfarande går fri? Vad hände?
Gång på gång återvänder han till de gamla fotografierna. Studerar dem, upptäcker nya detaljer och suddiga karaktärer från förr får gestalt. Han reser också till norrland på jakt efter ett par som råkade befinna sig på resa till Hedestad den där olyckssaliga dagen, och knäppte av ett par kort – som självklart visar sig få betydelse.
En avgörande händelse är när Mikael Blomkvist upptäcker att Harriet Vanger på en av de många bilderna stirrar på någon. Alla andra tittar på paraden. Men hon tittar – skrämt eller argt – åt motsatt håll. Vem ser hon? Och vad har det för betydelse?
Att använda fotografier som länk tillbaka i tiden är ett vanligt litterärt grepp, och i Män som hatar kvinnor används det genomgående och konsekvent – genom fotografierna framkallas berättelsen, sakta, sakta, och lösningen börjar skymta i fjärran, både för duon Blomkvist-Salander och för läsaren. Sökandet efter sanning sker främst via bilderna från 1966. Det är skickligt och spänningsskapande gjort – och lite kul för Uppsalas del. För scenen som spelas in här, blir visserligen kort men likväl avgörande, och dessutom återkommande genom hela berättelsen. Om nu Hollywood väljer att hålla sig till originalet, alltså.