Medan Ingrid Sjöstrand bland annat är poet och barnboksförfattare, är Annika Bäckström huvudsakligen översättare.
Hon har vid flera tillfällen introducerat ryska författare till svenska läsare.
Nu gör hon det igen med Eva Livinas ”Sånger från nedre Tjuvasjien”. En samling skönlitterära berättelser och essäer, varvade med poesi, från en bygd öster om Moskva.
Att Annika Bäckström just firat födelsedag syns tydligt i våningen vid Österplan i Uppsala. Blommor i vaser, presentpaket, födelsedagshälsningar berättar om 90-årsdagen, så annorlunda mot vardagarna. Annikas man, poeten Lars Bäckström, gick bort 2006 och de tre barnen är vid det här laget medelålders och naturligtvis utflugna.
Om att fylla 90 säger hon:
– Det känns nästan hemskt. Att inte ha så mycket tid kvar. Men jag har fortfarande saker jag vill göra. Till exempel föra fram Lars mer. Och skriva om mitt eget liv.
Hon börjar berätta, men avbryter sig efter en stund och konstaterat att det finns alldeles för många trådar att dra i för en kort dagstidningsartikel.
Allt ifrån perioderna som au pair hos en rysk familj i Oxford och senare hos Stig Wennerström i Moskva (innan han blev spiondömd) via de akademiska studierna i nordiska språk, engelska och senare ryska, till åren som översättare och den som introducerat flera ryska författare för en svensk läsekrets.
-Och familjen! Jag har lagt mycket kraft på barnen.
Och drivkraften för översättandet?
–Nån sorts folkbildning. Ryssland är ett så komplicerat land med mycket litteratur. Att få visa lite av det som finns har jag velat.
Barnen har spelat en stor roll också för Ingrid Sjöstrand, inte minst när hon i slutet av 1960-talet skrev böckerna om Kalle Vrånglebäck och hans syster Loppa.
–Vi hade ju en egen liten Vrånglebäck i familjen, det var därför jag skrev. Fast han folkade till sig i tonåren, säger hon när vi träffas på vårdboendet Bernadotte i Uppsala.
Kring en liten Vrånglebäck uppstår det kaos, stup i kvarten.
Ingrid Sjöstrand berättade med stor humoristisk tvist om familjens vardag och fick pris för ”Loppas liv”, en av böckerna i serien.
Samhällsdebattör har hon varit: fredsaktivist, miljödito och feminist innan det hette så. I sin ”Planet till salu. Blå.” Från 2014 vänder hon sig direkt till läsaren:
”Du är hotad. Starka krafter pratar fred och säljer kanoner —- Sprid oron i befolkningen!”
Krig, fosterskador, uranhantering och upprustningsretorik skriver hon om och kallar själv boken ”Obehagliga dikter”.
–Jag har skrivit om mycket, vet du. Dikter för barn och vuxna och romaner, texter om världsläget och om det goda i att bo i små samlade gemenskaper.
Och den senaste boken, frågar jag och Ingrid Sjöstrands väninna och bibliograf, Lillemor Widgren Matlock, hämtar ett exemplar av den ljusblå ”ÄN”, ett urval dikter hon och Ingrid satt samman och givit ut i år.
Jag blädderläser och citerar: ”Sapiens/ nu gäller det/ att samla allt du vet/ —- om hur livet/ ska klaras/ på den enda livsmöjliga planet/ som vi känner till/ skärp dej/ Sapiens/ skärp dej”.
Vi ser på varandra, nickar i samförstånd.
–Så är det, säger Ingrid Sjöstrand.
Innan jag går, frågar jag hur det är att ha lämnat ett hem för att bo i ett rum i ett vårdboende.
Ingrid Sjöstrand ser sig omkring och konstaterar:
–Skönt! Jag slipper springa och leta efter saker i fyra rum…
Kommer hon att skriva några dikter från det här nya livet?
Kanske.