Uppsalarötterna tydliga i nya deckaren

Att vi möts på kaféet i Gamla godsmagasinet vid Centralstationen i Uppsala är helt på sin plats.
- Pappa var järnvägare. Här tillbringade jag mycket tid som barn, säger Kjell Eriksson och sveper med handen mot stationshuset, magasinsbyggnaden och bort över spåren mot Östra station.
Kjell Eriksson växte upp på Ymergatan - den miljön finns med i Prinsessan av Burundi. Kanske är det rimligt att vänta sig att någon kommande deckare har tåg med som en viktig beståndsdel i handlingen. Kjell Eriksson åkte gratis tåg tills han var 18 år tack vare pappans jobb. Och han brukar skriva om miljöer och förhållanden han känner väl till.

Själv har han varit trädgårdsanläggare i byggbranschen innan han blev trädgårdsmästare och deckarförfattare.
- Jag är mycket noga med detaljerna. Skriver jag om en bonnläpp i Åkerby, stämmer både detaljerna om landskapet och jordbruket och dialogerna, säger han.
Han kan säga sådant som "bonnläpp" utan att det är språkligt förtryck. Han är ju det själv: arbetargrabb åt bonnläppshållet till, med tanke på erfarenheterna av odlande, om än i trädgårdssektorn.
Klassperspektivet finns alltid med i hans böcker, eller hur?
- I alla fall en social komplikation. Jag kan inte tänka mig att skriva en bok utan att problematisera klass, kön eller etnicitet.
- I deckarens form ryms allt. Liv och död, kärlek och hat, ångest, längtan, åtrå. Och det blir ett driv i berättandet. Deckaren är den perfekta formen om man vill undersöka samhället och diskutera existentiella frågor.
Hans nya bok handlar om en kommunpolitiker i Uppsala som går ut från ett sammanträde och försvinner från politiken, hustrun och Uppsala. Är han död eller lever han? Frågan besvaras tolv år senare. En avhuggen kvinnofot i storlek 35 hittas i Östhammars skärgård. En man sitter död i sin soffa med sin bössa bredvid sig. Mordet på en nazistsympatisör inom underrättelsetjänsten är olöst. Finns det ett sammanhang dolt under ytan?
Ann Lindell och hennes kolleger hos Uppsalapolisen får många trådar att fläta samman.

Ett produktionsbolag har köpt rättigheterna att göra film och tv av Kjell Erikssons deckare. Åtta språk är hans böcker översatta till. Snart skall han fara till Frankrike och marknadsföra sig. I våras turnerade han i USA med kollegerna Håkan Nesser, Inger Frimanson och Helene Tursten.
Det går bra för Kjell Eriksson. Det är ett par år sedan han sålde sin handelsträdgård vid Ulva kvarn och blev författare på heltid.
- Jag är privilegierad och jag kan resa bort på vintern - jag avskyr den svenska vintern! - och skriva var som helst i världen.
Den nya boken skrevs till en del i Bangalore i Indien. Inte bara för ljusets och värmens skull.
- Kommunalrådet dyker upp där, så jag åkte dit. Visste inte varför han var där när jag började skriva i Bangalore, men det visade sig så småningom.
Just nu har Kjell Eriksson ett stipendium som ger honom fri tillgång till en skrivarstuga på Runmarö i Stockholms skärgård 15 augusti till 15 september. Där sitter han 30 meter från vattnet och jobbar disciplinerat.
- Jag går upp klockan sju, skriver mellan åtta och tolv, tar en paus, skriver till klockan sex och belönar mig med en pilsner på kvällen.
Oavsett om han befinner sig i Stockholms skärgård eller i Indien.

På lördag är han tillbaka i Uppsala. Då är det boksläpp i Lundequistska bokhandeln. Tre före detta kommunalråd samtalar med författaren om bokens kommunalråd och om kommunpolitiken i Uppsala: Britt Löfgren, Roland Agius och Erik Lundberg.
Den hand som skälver är den åttonde deckaren. Den nionde är under arbete. Och en tionde tänker han sig också.
- Sedan får vi se...

Uppsalarötterna tydliga i nya deckaren

En försvunnen kommunpolitiker återfunnen på andra sidan jorden mer än ett decennium senare, en avhuggen kvinnofot i Östhammars skärgård och en mördad nazistsympatisör är tre pusselbitar i Uppsalaförfattaren Kjell Erikssons nya deckare.