Daniel Ekeroth med "Hajen" på VHS. Bara att som barn se filmaffischen i Björklinge blev startskott för en livslång kärlek till skräckfilm.
Daniel Ekeroth tar emot UNT i dörren till sin privata butikslokal, i gatuplanet i huset där han bor bredvid Globen i Stockholm. Här har han fyllt upp väggarna med VHS-kasetter och vinylalbum. Tusentals av timmar med film och musik.
– Det här är bara en del av samlingen, resten har jag hemma. Jag samlar på alla sorters musik.
Det började med "Destroyer" av Kiss.
– Jag gick i förskolan i Lövstalöt och alla barn fick välja: Abba eller Kiss? För mig var svaret självklart. Kiss såg ju mycket tuffare ut. Den skivan förstörde ett helt liv.
Han ler, men bara lite.
Känner du så?
– Ja, jag har nog sysslat för mycket med det här i stället för att skaffa mig en riktig utbildning. Jag valde filmvetenskap bara för att få sitta och titta på de här filmerna, säger han och sveper med handen mot väggplanscher med nakna kroppar, blodiga knivar och demoner.
Tillbaka till barndomen. Det var 1970-tal och för Daniel Ekeroth hade en livslång lavin av rock och skräck redan satts i rörelse.
– Utanför vårt hus i Björklinge fanns en liten bio som visade ”Hajen”, ”Piraya” och ”Alien”. Jag var förstås för liten. Men fantiserade. Jag byggde en Legobiograf och en VHS-spelare i Lego. Och låtsades att jag hade filmer, för vi hade ingen video.
Men en kompis pappa hade Uppsalas första videofilmsbutik.
– Jag tror den hette Dixie Ljud & Bild. Den låg i S:t Pers-gallerian och de filmer som fanns där år 1979–80, var ju lågbudgetfilm. Skräck, westerns och hårda snutfilmer. Med tiden förstod jag att det mesta vi såg var italienskt. Italienarna producerade så himla mycket film och till skillnad från många andra länder så är ju deras lågbudgetfilmer ... väldigt bra.
På väggarna trängs filmaffischer för spaghetti-westerns, "giallo"-thrillers, skräck av Dario Argento och andra italienare. ”Samma personer som jobbade med Fellini var kameramän på de här lågbudgetfilmerna. De har en kvalitet och konstnärlighet i hantverket som definitivt inte finns i England och USA”.
Snabbspola tiden framåt några år och Daniel är djupt nere i ett träsk av punk, death metal och hårdrock. Han spelar i flera band och fortsätter fördjupa sig i film förstås. Flyttar till och med till Italien och lär sig språket för att på riktigt förstå landets filmkultur.
År 2000 blev Daniel Ekeroth känd som deltagare i TV3:s legendariska dokusåpa ”Baren”. På den tiden kallade han sig Daniel Dellamorte.
– Ett artistnamn som jag framför allt använde för att hålla mig anonym när jag var med på tv.
Föräldrarna umgicks i jazz- och proggkretsar. Både musiken och politiken har funnits med Daniel Ekeroth från tidig ålder. Steget från anarkistisk punk till Horndals growlande hyllningar av arbetsrätt och facklig kamp är inte enormt.
Helt anonym förblev han knappast. Än i dag känns Daniel Ekeroth igen från dokusåpan där han gick till final och var nära att vinna en miljon (som han skulle ha köpt ett kråkslott i Italien för).
– Senaste i helgen kom det fram en kille på en fest. Han sade att "Baren" betydde skitmycket för hans film- och musikintresse, för att jag hade haft filmkväll i programmet och sedan tagit dit ett band som heter Morte Macabre.
Hur känns det att fortfarande förknippas med de fyra månaderna av ditt liv?
– Jag kan förstå det, det var extremt många som kollade på "Baren". Själv minns jag inte så mycket, jag hade varit arbetslös och för mig var det ett jobb. Jag stod i baren sex dagar i veckan. Massa jobb och massa intervjuer, jag var trött hela tiden.
Daniel Ekeroth har genom åren spelat med många olika band, som Diskonto, Usurpress, Insision, Martyrdöd, Dellamorte, Tyrant och nu Horndal.
Sedan 25 år jobbar Daniel Ekeroth inom skolan. Han har varit lärarvikarie, fritidsledare, biblioteksassistent, kafépersonal och nu lärarassistent. Samtidigt skriver han på sin fjärde bok som ska handla om svensk punk från 1980-talet.
De tre tidigare har handlat om svensk death metal och svensk respektive italiensk ”sensationsfilm”. Sensationsfilm är Daniels egen term för billig genrefilm på teman som skräck, våld, erotik och övernaturligheter.
Kulturintresset är intakt. Efter filmvetenskap och konstvetenskap på universitetet har han fortsatt att ”springa på museer, kolla på film och lyssna på musik”. Mest förknippad är han alltjämt med hårdrock och skräckfilm.
– Man var ju hårdrockare när man var liten och det hänger ju kvar. Men när jag är hemma lyssnar jag mer på progg och filmmusik.
Albumaktuella Horndal består av Daniel Ekeroth, Pontus Levahn, Fredrik Boëthius Fjärem och Henrik Levahn. Samtliga har bott i bruksorten Horndal med omnejd.
Senaste kapitlet i Daniel Ekeroths brokiga berättelse är som basist i det hyllade hårdrockbandet Horndal, bördigt från just Horndal, falnad bruksort i södra Dalarna.
Fredag 5 april släpper Horndal sitt nya album "Head Hammer Man". En temaplatta om Alrik Andersson som stod i centrum när den våldsamma Storstrejken kulminerade i Horndal 1909.
– Horndal tar sin ort och berättar historien om vad som har hänt där. Om nedläggningen av fabriken, Googles exploatering och gamla fackföreningsledare. Det är unikt, säger Daniel Ekreroth, och han om någon borde veta.
