Den börjar med en scen från oroligheterna i Kärrtorp 2013 då en större grupp personer gick till attack mot en antinazistdemonstration, en våldsam händelse som slutade med att flera blev knivskurna. Där i folkvimlet upptäckter filmaren en gammal kompis sedan tonåren och en räcka minnen väcks till liv. Minnen som handlar identitet, utanförskap och tillhörighet bortom ursprung.
– Mötet väcker tankar och känslor. Man kan säga att filmen skildrar en inre resa i mina egna minnen och också i min kompis, berättar Sophie Vuković.
Filmen är en personlig uppgörelse med den form av ”mellanförskap” – i konstrast till utanförskap – som hennes uppväxt och omständigheter gett upphov till. Hon är född i ett land, Jugoslavien, som inte längre finns Tack vare hennes pappas jobb flyttade hennes familjen flera gånger mellan olika världsdelar innan de kom till Sverige till slut.
– Därför är jag heller inte hemma i något språk till 100 procent. Jag har valt att skapa i bilder för bilden överskrider alla språk. Det är också ett medvetet val att filmens speakertexter är på flera språk, säger hon.
"Shapeshifters" blandar filmiska former och uttryck, den blandar språk och den blandar fiktion med dokumentär. Filmens titel kommer ifrån en mangatidning där unga tjejer har förmågan att förvandla sig till killar, drakar, vargar, eller vad helst de vill och på så sätt gestaltas att de identifierar sig med och är bärare av flera olika identiteter.
– Jag har försökt bygga filmen i kapitel att göra ett collage. Men har utgått från bilderna i stället för texten. Jag ville inte riskera att bilderna bara skulle bli illustrationer.
Hon var gäst på Uppsala internationella kortfilmfestival för ett par år sedan och besökte då Uppsala talangdagar för unga filmare.
– Det var ett par fantastiska dagar. Här fick jag nya vänner för livet.
"Shapeshifters" hade utpremiär på Göteborg filmfestival i januari i år. Den har också visats vid flera internationella dokumentärfilmfestivaler som Copenhage Dox, Nordiskt panorama och svenska Tempofestivalen När vi talas vid håller hon på att lägga upp visningar i Stockholmsområdet på biografer utanför innerstan. Tanken är att så många som möjligt som kan känna igen sig i filmen kan få möjlighet att se den.
– De reaktioner jag fått från publik är så positiva. Det är så roligt. "Det här är min berättelse" har de sagt.