– Jag kommer att lyssna efter Kristus budskap i filmerna vi får se, säger Mikael Mogren.
Som filmfestival lockar Cannesfestivalen mest journalister i världen.
Tävlingen existerar sedan 1946, men består inte bara av det eftertraktade priset La Palme d’Or (Guldpalmen) som förra året vanns av regissören Apichatpong Weerasethakuls film Uncle boonmee who can recall his past lives.
I festivalen finns även flera andra jurygrupper som delar ut priser. En av dem är den ekumeniska juryn, sammansatt av personer från olika trosriktningar.
Prästen Mikael Mogren är det förste svensk som sitter med i juryn, vid sidan av bland annat en katolik och en muslim.
– De andra i juryn är inte tvunget präster eller imamer. Det viktigaste är att man representerar en tradition och vågar stå för den i mötet med andra troende. Sen är det förstås viktigt att man har ett starkt filmintresse, vilket jag har, berättar Mikael.
Fast han understryker att det samtidigt blir ett tufft jobb. För juryarbetet pågår i tolv dagar och ett femtiotal filmer ska hinna ses.
– Arbetet i juryn sker i slutenhet så att vi inte ska påverkas av allt som är på gång i Cannes.
– Varje film vi får se har en religiös och djupt mänsklig dimension.
Förra året gick den Ekumeniska juryns första pris till Xavier Beauvois film Gudar och människor, som handlar om munkar som lever i ett kloster i Algeriet på 1990-talet men som mördas av muslimska terrorister.
Hur kommer din bedömning av filmerna att kunna påverkas då du är präst?
– Som präst jobbar man ständigt med det som finns på insidan av sig själv och andra människor. Den mesta tiden är en präst en lyssnare. Personligen lyssnar jag efter Gud, mig själv och andra människor och jag hoppas hitta allt detta i någon av filmerna, svarar han.
Mikael Mogren föddes 1969 på en bondgård på gränsen mellan Närke och Östergötland har sedan nästan femton år varit bosatt i Helga Trefaldighets församling i Uppsala där han arbetat i kyrka och vid universitetet.
Sedan två år har han varit tjänstledig för att undervisa på den protestantiska fakulteten vid ett universitet i Paris. I höst flyttar han till Västerås för att arbeta som stiftsadjunkt för gudstjänstutveckling och pilgrimsfrågor.
– Fast de människor som jag lärt känna i Uppsala finns ju kvar och vi kan fortsätta att träffas, säger han.